var der blott för att roa sig, och att hon ej behöfde ålägga sig något slags tvång. Då vi återvände hem hade vi, dels i anseende till den långa vägen, dels emedan vi räknade på att fullmånen skulle vara nog artig att lysa oss, underlåtit att medtaga nägra fackelbärare. Månen dolde sig emellertid ganska ofta i moln, och då vi foro genom Vineennerskogen, var det verligen mycket mörkt. Vi tänkte likväl föga derpå; fru de Vigny sof rätt godt, och jag, som aldrig förut så haft min trolofvade för mig sjelf, samtalade med henne i låga hviskningar. De ömma orden bortdogo slutligen i en ännu vältaligare tystnad. Jag tog hennes hand och tryckte den. sakta, hon tryckte min tillbaka. Jag knnde ej rätt tydligt urskilja bennes drag, men jag drog henne närmare min sida och tryckte på hennes panna den första kyss jeg vågat begära, till hälften fruktande att hon skulle finna sig förolämpad deraf; men i stället elog hon sina ljufva armar om min hals och våra läppar möttes. O fröjd! allt hvad jag kände för heone, kände bon för mig; heunes hjerta slog mot mitt, hennes själ hade mött min — det var ej mera något oundvikligt öde, förlhvilket hon böjde sig; hon var min af egen, fri vilja. Ingendera sade ett ord, men från detta ögonblick visste jag att vi voro förenade. Alla mina skrupler flydde; det betydde nu intet hvart hon gick, hvem hon såg, hon var min, liksom jag var hennes, 12:te Juni. Följde jag Gabrielle och hennes mor på operan. Man uppförde Glicks Orfeo. Gabrielle blef djupt rörd af hand lingen deri, allt var för henne verklighet, hennes blickar lemnade ej scenen en enda minut, hennes ögon blixirade af glädje eller fylldes med tårar allt efter händelsernas sång; men då hon slutligen såg Orfeus fär