Regeringens rätt att nedsätta tullar. Härom förekommer i gårdagens Posttidning följande uppsats: Sedan Nya Dagligt Allehanda i sjelfva sin prenumerations anmälan temligen pompöst förkunnat att det skulle företaga en allvarligare pröiniag? af det godtycke, som på sednare tider inom finansdeparte mentet gjort sig gällande, att nedsätta al rikets ständer bestämda tullsatser?, har denna fruktansvärda pröfning blifvit synlig i bladet för den 14 December. Såso:n vanhgt hvimlar Allehandas artiklar af ev mängd sädana attrsck, som t. ex. kältrings byrå, ar ytliga favorit id6er beherrskade fribandlare?, Pfrihandels-logik?, kortsynt statsman?, inskränkta vyer? o. 8. v., och det är derföre endast för att ej i en vigtlig sak låta villomeningar opåtaldt få utbredas, som vi öfvervunnit vär motvilja att inlåta oss i svaromål med en sådan motståndare. Till en början kuona vi då upplysa, att den i vårt blad förut intagna uppsatsen rörande samma ämne, mot hvilken D. A. egentligen dragit i härnad, alldeles icke på något sätt utgått från den utpekade misshagliga personen, och att säledes D. A:s grofva utfall mot honom af denna anledning varit fullsomligt obefogade. Men detta är i alla fall en underordnad omständighet, och vi skola nu i korthet tillse, huruvida i sjelfva saken Ailehandas uppgitter och påståenden uthärda en allvarligare prötning?. eu eller det egenthga iwnehället länga, tillkrängiade artikeln är ng annat, än av beskattningsrätten rikets städder allena, och att derföre pe en nedsättning i tullatgifterna ieke skulle tillkomma kooungamakten, oaktadt denna rättighet finnes negativt uttryckt i grundlagen, derigenom att konungen förklarats ej ega rätt (ett fall undantaget) att förhöja bevillningsalgifterna. Uti den förut omnämnda uppsatsen i detta blad, angäeude denna fråga, lades i främsta rummet vigt på den omständigheten, att med vissa tull satsers påläggande eller förhöjande icke egentligen alsågs att skaffa staten inkomster, utan att detta var, liksom det ätven bestämdt uppgafs vara, en ätgärd för ati skydda vissa näringar, hvarigenom således frågan infördes på området af den ekonomiska lagstiftningen, hvilken deremot tillhör konungen allena. Vivilvelaktigt utgör detta en omständighet af framståenue vigt, hvar igenom regeringens, vid mäångfalaiga till fällen utöfvade, hittills aldrig bestridda rättighet att nedsästa tullatguter, ytterligare förklaras och förstärkes, men man bebölver likväl icke härpå uteslutande grunda denna rätt. logen förnekar av icke ett af de vä sentligaste kännetecknen på ett folks frihet består deruti, att folket ej betalar andra skatter än det sjelf beviljat, och deraf följer också det vätbetänkta stadgandut i grundlagen, att konungen icke eger makt utt på lägga eller förhöja afgifter. Men man har derföre ej rätt att omvända meningen och derifrån härleda ett hioder för konungen att — då ej särskilda bestämmelser härom