den gode Guden trösta och hjelpa alla slag; fångar! Jag ångrade mina lifliga, ehuru iyvär icke öfverdrina redogörelse öfver fängelser nas tillstånd, då jag fann att jag icke kunde afvinna henne ett enda småleende förrän vi. vid en krökning af vägen, hastigt befunnc osa vid stranden af Marne, som slingrade sig med sina svala glittrande böljor fram mellan pilar, hvilka doppade sina grenar i vattnet. Markisens park gick ända ned till flodens strand och var uppfylld af krokiga kiosker och kinesieka tempel. Pelare, omlindade af blomsterkransar, stodo på ömse sidor om vägen upp till byggnaden, och knappast hade vi kommit genom parkgrindarne, förrän en hop sig så kallande herdinnor, klädda i blått och hvitt brocat, öfversållade med törorosbuketter, samt med blå band flad drande från sina herdestafvar, mötte oss och helsade oss välkomna. Bland dem befunno sig markisens båda döttrar. För tre år sedan voro de lika friska, lika barnsliga som min Gabrielle. Nu är deras skönhet elldeles förstörd genom konstlade medel; ej en blick, ej en åtbörd är sann, är naturlig. Festen var naturligtvis praktfal!, och Gabrielle tycktes ganska road deraf. Anspråkslös som hon är, tyekte hon likväl ej om att vara ett föremäl för så mycken uppmärksamhet. Hvad som mest roade henne var kanske den vackra konsert, hvartill vicomten med utmärkt smak valt spridda styckena ur Piccinis Dido. Sednare bad mig markisen föra made moiselle de Vigny i en menuett; men ehura hennes mor uppmuntrande nickade åt henne, bleknade Gabrielle af rädsla. Hon vågade hvarken svara ja eller nej, och såg hjertligt tacksam ut, då jag försäkrade henne att hon