Aftonbladet – 28 december 1863, sida 3

författningen är ett sieg till Slesvigs införlifvande, ty den förändrar icke det ringaste i Slesvigs hittillsvarande förhållanden eller i området af dess gemensamma och separata angelägenheter, och det är lika oriktigt att detta steg skulle vara taget emot Sverges råd och vilja. Den nya författningen är alldeles ingenting annat än den nödvändiga fyllnaden till kungörelsen af den 30 Mars, den kongruerande hälften ef den ge-: nom densamma inledda organisationen af våra statsförhållanden. Harnu svenska regeringen bifallit nämnda kungörelse— och det måste den ju hafva gjort. eftersom uanderhanlingarne om alliansen halva begynt efter den 30 Mars — så måste den ju eo ipso äfven bifalla gemensamhetsförfattningen sf den 18 Nov., ty utan denna skulle den förra blott vora ett tomt löfte, en alldeles intetsägande bokstaf och det är icke möjligt annat än, att Sverge måste hafva varit fullkomligt invigdt i vår regerings hela tankegång, särdeles efter att ifrågavarande underhandlingar hafva börjat. Det är icke möjligt annat än att grelve Hamilton, som med den outtröttligaste flit och den seamvetsgrannaste omtanka söker kunskap om allt hvad här sker, må ste hafva satt sin regerivg i kännedom ai författningsförslagets ionehåll så fort det var i framlagdt för riksrådet. Men detta skedde den 29 September, och man märkte icke nå1 got afsvalnande på Sverges politiska termometer före sednare hälften af November; ja, man antog tvärtom bär, såsom också offentligt blifvit yttradt, att alliansens afslutande blott uppskjöts tills efter författningsförslagets envtagande och sanktion. Men huru härmed må vara, så har svenska regeringen följaktligen sedan slutet af September vetat att författningsförsloget, derest riksrådet antog det, skulle utkomma såsom lag, så att dess påföljande stadfästelse den kod Nov. omöjligen kan hafva öfverraskat en. Vi, för vår del, hbefva en alldeles tillräcklig förklaring af svensk-norska regeringens något förändrade hållning i den första, af Posttidningen uppgifna, anledningen, nemligen regentombytet och den samtidigt väckta suecessionsfrågan, ty derigenom förökades oklarheten och skenbart äfven omfånget af vår tviet med Tyskland, och Sverge-Norge kunde eldrig vara skyldiga ett ensamme träda inom skranket för Londontrakiaten; här var de andra garanternas skyldighet lika stor. Men när svensk-norska regeringen dock nu, som vi hoppas, har insett att siridens kärna i alla fall ör oförändrad och att det endast är Danmarks och nordens gemensamma fara eom har vuxit, hvarför vill men då försöka att fö:klera ett mycket antegligt tillsvidare afbrott på den med sä oföränderlig trofasthet och så ridderligt ädelmod hittills följda banan, meddelst ett skäl som icke kan vara annat än ett svepskäl och som man icke gör sig sjelf någon ära, men Danmark rentaf skada, med at: använda? Det budskap, hvarmedelst riksrådets session afslu.edes, hade följande lydelee: uVi Christian IX o. s. v., sända riksrådet vår kungliga helsning! Då denna församling, som i dag lyktar sin bana, för åtta år sedan sammanträdde för första gången, helsades den af det hoppet att derigenom den ordning var till fullo utförd, som hade blifvit bebådad i kongl. kungörelsen af den 28 Januari 1852 och som hade funvit sin afslutning i en gemensam representation för monarkiens gemensamma angelägenheter. tDetta hopp skulle ha gått i uppfyllelse derest det tyska förbundet hade i sitt förhållande till Danmark hållit sig inom sin förbundstättsliga kompetens. Riksrådet vet att den danska regeringen endast motsträfvigt och under hot med förbundstvång har blifvit förmåddatt upp. häfva helstatsförfattningen, i hvad den rör Holstein och Lanenburg. Riksrådet känner de steg som gång efter annan ha blifvit tagna för att tillvägabringa en återförening, utan att det har varit möjligt att vinna det samtycke från de holsteinska ständernas sida, som förbundet hade uppställt såsom ett vi!kor för densamma. Den nya grundlag som riksrådet har antagit och som vi under den 18 November detta år hafve stadfästat, hvilar på samma grundval som den varande gemenskapsförfattningen. Genom densamma är ingenting förändradt i åtskilnaden mellan de gemensamma och de särskilda angelägenheterna, och åt riksrådet är icke iprymd kompetens i någon af de saker, som hittills hafva hört under de särskilda representationer. nas område. Den gäller väl blott för den delen af danska monarkien, inom hvilken tyska förbundet icke har någon myndighet; men då det är vår afsigt att inrymma våra tyska förbundsländer samma sjelfständighet och frihet, så är dermed vägen gifven, på hvilken allena en närmare sammanslutning skall kunna försiggå på författningsenligt sätt, genom öfverenskommelse mellan riksrådet och de holsteinska ständerna. För en sådan öfverenskommelse lägger den nya författningen ej något slags hinder i vägen, och det måste derföre bero på ett missförstånd, då några makter i den halva funnit en anledning till att låta det blifva oafgjordt huruvida de vilja uppfylla ovilkorligt ingångna traktatsmessiga förpligtelser. sVid sidan af det tyska förbundets vidt sträckta fordringar hafva i Tyskland framträdt sträfvanden, som gå ut på den danska monarkiens sönderstyckning, och hvilka tro sig hafva funnit ett -Drukbart redskap för sådana planer, Vi torde kunna hoppas att Europa skall veta att upprätthålla den för alla landsdelarne gemensamma tronföljden i den danska monarkien, hvars oförändrade bestånd det har erkänt vara nödvändigt för den allmänna fredens upprätthållande. Oaktadt vi hafva uppfyllt hvarje förbunds. beslut, som angår våra tyska förbundsländer, stå tyska trupper redan i begrepp att besätta icke blott vårt bertigdöme Holstein, utan äfven vårt hertigdöme Lauenburg, på hvars belåtenhet och trohet vi hafva rmottagit ojäfaktiga bevis. Vi kunna icke häri erkänna nägon förbundsrättslig exekution; men för att så länge som möjligt undvika en sammanstötning hafra vi dock funnit vodt att droga våra trupper tillbaka för att samla vårt Sola hela motståndskraft på denna sidan Eidern, tförvissade att vårt trogna och tappra folk skall endrägtigt sluta sig omkring sin konung när det gäller fäderneslandets frälsning och frihet. Och härmed sände vi riksrådet vår afskedshelsning. Vi bringa det vår och landets tack för dess trofasta och ihärdiga arbete under de mödosamma år, inom hvilka det verkat, och särskildt för den beredvillighet, hvarmed det har gått till mötes de stora anspråk, som fäderveslandets vådliga ställning hafva gjort nödvändiga. Vi anbefalla riksrådet och oss sjelfve, vårt land och vårt folk i Guds nådiga hägn. Från Eidern skrifves till öFlensborgs TidUU Att damaslba fmrannnemnra hat an de la