Aftonbladet – 28 december 1863, sida 2

och huru de endast af porträtter skola lära sis förstå den vördnadsfulla hängifvenhbet, som den helige Ludvigs riddare hyste för sina ädla damer, och på samma sätt lära att till dess rätta halt uppskatta vår tids fadda artighet. Men för att återvända til vicomten, som egentligen förorsakat denna digression, så påminner jag mig just nu huru han kastade sig ned i den beqvämaste af sina ländstolar och utsträckte sina ben så långt som möjligt, för att bättre kunna beundra deras utsökta proportioner. Är det sennt, sade han, att ni båller på att förlora er frihet? Min frihet? Hvad vill det säga? Ahl! svarade han emåskrattande, medan han oupphörligt strök sina vador, Cganska bra, verkligen ganska bra; frihet? — Hvad vill det söga? satirisk som vanligt! Viungkarlar kunna ju gå och komma huru vi behaga, skaffa oss vår middag när och hvar vi vilja, välja våra nöjen, göra små bekantskaper (för att ej stöta er finkänslighet med något ömmare namn) och bjuda våra vänner på våra egna pelits soupers. Men då man väl är gift, mon cher, då är det slut med allt sådant; en annan styr hela huset och ni får betala fiolerna — detär det enda nöje ni bar. Man kan visst ha särskilda våningar och hushåll, men det är ganska kostsamt och af föga nytta.4 Allt det der torde blifva tillämpligt på ert menage, vicomt, men var viss på att det ej blir fallet med mitt. Tiden all på kan utvisa buruvida milt giftermål kommer att öka eller minska !mia lycka, men jeg kan försäkra er, att jag alltid ämnar vara herre i mitt hus. Då får ni också bereda er på ett s:ändigt krig. Det blir ändå värre, och bekymren skola rista fåror på er allvarsamma