Aftonbladet – 28 december 1863, sida 2

Jag stannade hastigt; det var jag som kände mig blyg, osäker. Om denna älskliga ros icke blommade för mig; om detta ljufva anlete med motvilja skulle vända sig bort från mig? Mina tanker förvirrades; jag sökte efter ord utan att fiuna några. Nu, då jag sett henne, kunde jag väl nu uthärda stt förlora henne? Jag hade nästan beslutit att gå tikbaka till hennes mor och bedja om dennas förord; men jag stod som fastväxt vid stället. Denna ungdomliga figur, denna elegenta hållning, de:ta sköna hufvud, förtrollade mig. På en gåog såg hon upp och varseblef mig; den skönaste purpur spred sig i ett ögonblick öfver hennes kinder och hals, och hon var färdig att ila undan likt en skrämd hind, då jag djerft fattade hen. neg hand, sakta qvarböll henne, sade henna hvem jag var och tillade att hennes mor tillåtit mig att uppsöka henne här ilöfsalen. Stackars liten! Hur rädd, hur upprörd hon såg ut! På sju år hade hon endast sett de vänliga nunnorna och deras gamle biktfader, fon hade eldrig varit bland främmande personer och hennes hjerta slog hörbart. Jag hade beslutit att vara så stel och vördnadsfull som hennes mor någonsin kunde önska, men hur var det möjlgt med detta förtjusande, darrande barn vid min sida? Jag förde henne till en liten bänk der det blott var rum för oss båda, och qvarhål. lande hennes band i min sade jag helt enkelt: Gabrielle, era föräldrar hafva tillåtit mig att fråga er om ni ville blifva min hustru — hafva de sagt er detta? Ja, min herre. Och det plågar er att tänka derpå?4 Hon teg, jag förstod att hoa ej vågade svara uppriktigt. (arte följer