kanske nära; kanske begråta de sitt fall i afton mera än eljest, emedan det är julafton. Den unga flickan i det tarfliga rummet sätter uti snören samt går ut och lemnar skorna åt budet. Hon kommer åter in, läg. er in sina eaker och igenläser sitt syord, och fadern i verkstaden tager af sig förskinnet. Troligen bereda gig begge ett fira julaftonen. Måtte den bli glad för dig, onga barn, och må din faders band vårda stängeln, tills den blir stark och det är mindre fara för att den skall brytas! Då skall du motse mången efton lik denna med leendet på dina läppar och med julglädjen i ditt hjerta. Men låtom oss gå; fadern har märkt att två främmande herrar stå och se ge nom rutan, och nu rullas gardinen mned, Ännu ha vi mycket stt betrakta, innan vi sjelfva gå bort, antingen till ett vänligt hem elter till en enslig bärd. Så gå vi då åter vidare. Vi passera vakten. Der står en soldat på post. Han är klädd i en varm kappa, och det tyckes som han finner sig godt i sitt öde, medan han långsamt petrallerar upp och ned inom sitt bestämda område; det är tillräckligt att se på innan vaktombytet skall ske, och då bar an att vänta en glad krets af kamrater inne i vektstugan. Men officeren, stackare, som sitter ensam i sitt eget rum, har troligen flyttat stolen bort till den öppna kakelugnsdörren och etirrar in på elden med blicken riktad kanske på ett aflägset hem, der slägtivgar sitta samlade och tänka på honom, som vistas ensam långt från sina kära. Aldrig förr bar han sett en sådan tafla af sitt lif som denna första julafton, då han är borta från håmmet. Huru mycket har han icke genomgått under det sista året; huru mycket är icke att ångra? De skulle veta, hans kära mor, hans egen unga syster, hur ofta ban har otplånat minvet af hemmet, hur mången synd och obarmhertig handling tyoger på hans bröst i af. ton; han ser kanske en gråtende qvinna, som han obetänksamt förskjatit, sedan hon blifvit hans eget offer; han ger sin egen vandel i ett ljus, som ingen annan dag i året skulle låtit honom skåda. Den unga man