regent, som allmänneligen tillägges de mest iregiriga planer. Det förefaller mig emelertid orimligt att en regent, som nyss framlagt ett bögsinnadt förslag till en allmän pacificeripg och, efter det stt detta förslag rönt ett ogynnsamt emottagande, ytterligare gjort demarcher i samma riktning, ideligen beskylles för krigelystnad. Att hela Frankrike eom en man skulle ha följt Naoleon i en strid för Polen, är temligen söäert, likasom att Napoleon ej skulle ha uraktlåtit att begagna sig af detta nya tillfälle att stärka sin popnlaritet, hade han haft vid sin eida en bundsförvandt på hvilken han kun nat lita. Såsom det nu är, kan man ej antaga att han, avnorlunda än nödtvungen, kastar sig i en strid, hvers följder för hans dynasti och för Frenkrike äro alldeles oberäkneliga. Det är nu ej endast Polen som, under allt det myckna misstroendet och rivaliserandet stormakterna, och namneligen England och Frankrike, emellan, får släppa till skinnet. Afven Danmark tyckes få giltiga skäl att beklaga sig öfver den egoistiska politik, som i närvarande stund gör sig gällande och står i så skarp kontrast med npatiocernas närvarande bildningsstadium. Englands press drager tappert åstad emot Tyskland, medan dess kabinett söker förebygga det hotande kriget genom att förmå Danmark till eftergifter. Att Napoleon föga tager sig af saken, kan ej mycket förundra, då hans blotta uppträdande i hvilken frågs som helst verkar eom en stöt i krigstrumpeten. Af alla politiska frågor är den schleswig-hol steioska? den i Frankrike minst kända, och det sätt, på hvilket franska tidningarne 8ys selsatt sig med densamma, visar tydligen. att de öst ur tyska källor. Journal des Debais ör i dag anmärker också, att detta är förhållandet, och erkänner sin bristande kun skap i frågan. Dertill kommer väl vidare, att den ifver, med hvilken engelska pressen tagit Danmarks sak om händer, inger den franska pressen misstroende. Huru som helst härmed, så är dock visst, att franska tidningarnes hållning är föga uppmuntrande för Danmark. Somliga af dem äro afgjordt emot detsamma. Andra yttra sig på ett ganska obestämdt och sväfvande sätt, medan de, som prononceradt taga dess parti, äro långt ifrån att visa någon synnerlig värma. Detta är så mycket avmärkningsvärdare som man ej har anledning att misstänka fransmännen för tyska sympatier. Den liflighet, med hvilken polska frågan så länge inom pressen diskoterats, har efterträdts af en märkbar ljumhet. De många förhoppningar, som seglade under de diplomatiska negociationernas flagga, hafva strandat med dessa; koogressförslaget, äfven om det modifieradt skulle få någon framgång, fordrar tid och förberedande underhandlingar, och derunder är Polen lemnadt åt sig sjelft att bäst det gitter värja sig mot sina bödlars stryptag. Knappast hafva förflutna tiders råhet och barbari åt historien lemnat minnet af skändligare och omenskligare blodsbragder, än dem, som Ryssland utöfvar i Polen, midt upp i en tid, som så högt ytves öfver sin humanitet och sitt framskridande i civilisation. Det är derför pinsamt att genomögna de postdagligen derifrån ingående underrättelserna och man skyndar gerna så fort som möjligt öfver dem. Att man emellertid i det afseendet gör elt undantag, när mani bödelsrapporterna får ögonen på ett namn al svensk härkomst, är ganska naturligt. Redan förut har jag anmärkt ett par dylika fall och finner i ett af de sednast hitkomne telegrammerna ett nytt. Denna gången är det en öfverste Ehrenrot, finne, som utmärkt sig såsom en ifrig verkställare af de kejser liga utrotningsorderna iPolen. Att en ryss, lydig sin herres befallningar, begår hand: lingar, som hvarje bildad man måste fördöma, väcker ej någon förvåning; men att individer af ett så ädelt och civiliseradt folk, som det finska, vilja för att vinna yttre utmärkelser beträda en bana, på hvilken de aldrig kunna påräkna sina landsmäns sympatier, måste man anse för beklagligt och klandervärdt. Enligt de upplysningar man meddelat mig om nämnde öfverste Ehrenrot, har han erhållit sin militäriska uppfostran vid Fredrikshemas kadettskola, och tidigare gjort sig känd som ovanligt genia lisk men utan all hällning i karakteren. Etfter att hafva ingått som officer vid ett ryskt regemente har han troget ijenat Ryssland och blifvit rikligen dekorerad och depraverad. Vid knappast 30 är är han redan gammal öfverste och bär kanske i denna stund för sitt nyss ådagalaggda nit generalsepåletterna. Hans fader var en at de tapprei lm års krig, och, efter hvad det sägs, samme general, som af Runeberg besjöngs i Fänrikens marknadsminnen.4