Vi möta iogen i trappan, men uppe i tamburn i klubbvåningen hänger det fullt med öfverrockar och hattar, eå att klubben tyckes vara mycket besökt. Viborsta vårt bår tramför spegeln och gå in i rökrummen. Der ser man de vanliga grupperna af herrar, gom spela bräde, som röka cigarr, dricka kaffe och punsch; der ser man samma uppassare, som servera, de brinnande ljusen på borden, der man kan tända cigarren, och der ser man samma fysionomier hos kooverserande, tigande och sällskapliga gäster samt enstöringar, som vi finna på detta ställe hvar enda dag. Men alla dessa gäster, som vi eljest betrakta med likgiltighetens blick, såsom främlingar, hvilket intresse hafva de ej för oss i dag, då det är julafton? Är han icke vår vän i afton, den äldre herrn med det gråsprängda håret och sirliga drägten, som har druckit sitt kaffe på sin vanliga plats der borta i soffnörnet. Vi hafva förr så ofta observerat det afmätta sätt, på hvilket han tagit socker och grädde i sin kopp, vi visste, hur måvga ij munnar han skulle: dricka, innan han tcgj fram sin cigarr, vi kände förut, att han brukade sträcka handen efter ljuset, för att skaffa sig eld, och att han derefter ekulle luta sig tillbaka i hörnet och se upp åt taket, under det han pustade ut röken, tills cigarreo var utrökt, och vi visste, stt han då skulle ge en viok åt uppassaren för att betala. När han derefter hade lagt slantarne på; uppassarens bricka, tog han upp sitt ur; det var säkert, att klockan då var sex, och det var likaså säkert, att han då reste sig, drog ner sia väst och gick bort med hän-: derna under rockskörtena. I Men nu i afton, då vi kommo in just som ; cigarren är utrökt, då uppassaren, som hade ; rätt ligvid för kaffet, nätt och jemt lemrat honom med sin bricka, och vi se den äldre: herrn med den sirliga drägten sitta qvar; soffan och taga fram en ny cigurr,! känna vi då inte, att han är vår vän?! Ty vi veta nu, hvad vi icke visste förut, att afton, då inga effärer upptaga hans tid, kan; van likaså gerna sitta här som på något anat ställe, eftersom han ej har något hem ut gå till på julaftonen. i Och hvilken sympati hysa vi icke nu för: len gamle ungkarlen, gom har blifvit så;