Aftonbladet – 22 december 1863, sida 2

sade Carl af Montsoreau Gondrin att afväpna italienaren, söm ännu hade qvar sitt svärd, fastän den dolk, med hvilken han nedstöttmarkisen, låg på golfvet tätt invid den döde.x åVore det ieke rält så godt att straxt göra slut på honom? frågade Gondrin, i det han med sin fot tryckte mannen hårdare ned emot golfvet. Nej, för Guds skull, Carl4, ropade Maria af Clairvaut, vridande händerna, låt det icke ske! Icke nu!4 4Nej, han må lefva, svarade Carl af Möntsoreau:Ignati, skär af detta rep, som hänger ned ifrån fönstret. Vi skola binda honom till händer och fötter och lemna honom qvar att dömas af dem, som snart torde komma efter oss hit.4 , Detta verkställdes omedelbart, hvarpå Carl af Montsorean, efter en sista blick på sin olyeklige broder och det korta utropet: Ack, stackars Gaspard!ö bad Matia följa tig ut i kepeltet, föratt vidarö genvurträdgården fly I sådan afsigt öppnade han den till kapellet ledande dörren; men i detsamma ingången dit sålunda blef fri, rusade tvenne män fram ifrån den motsatta sican, och i den ena af dem, oaktadt en fullkomlig förändring i drägt och yttre hållning försiggått, igenkände Cerl af Montsoreau genast sin fordne lärare, abben af Boisguerin. Denne åter, som icke straxt hade bemärkt de öfriga i sökrtisian befintliga personerna, utan vid dörreos ippnande först endast fick ögonen på Maria af Clairvaut, som stod midt framför döröppnoingen, fattade henne häftigt vid armet och sökte draga henne ut till sig. Tanken på alla de skändligheter, hvartill denne man gjort sig skyldig, och nu sed: