men?, LITTERATUR TIONIN, Innehåll: Herrman Sätherbergs samlade dikter, ana bandet. — Svenska armöns uniformer. — Jullit ratur IH. Dikter, äldre och nyare, af lerman Sätherbe;, 2:dra delen, (Stockholm, Joh. Beckmi 1863.) Icke mer än ett år har förgått, sedan S therberg gaf oss första delen af sina samlac dikter, och vi hafva tedan nu liggande pl vårt bord andra delen af hans i så mång afseenden intressanta sanliog, den vihbärg att anmäla. Utom en stie af smärre blan: dade dikter, innehåller denna del tvenne stycken af större omfång, vid hvilka vi isyn nerhet vilja fästa våra läsres uppmärksam-, het. Det första, Alfhilda, likt i nio sånger, är redan tillräckligt kändt f sångens vänner, för att bär vidare någn utförligare detaljredogörelse kan anses van af nöden. Det är!en episk-lyrisk-dikt. Af less innehåll sy nes tydligt att författaren Ir icke haft för afsigt hvarken att ingå i teäning af nägra karakterer, eller spänna läsabns intresse genom någon invecklad planankiggning; han har mera velat besjunga tvene älskande hjertans svärmiska hängifvenht och olycksöden, i sjelfva verket kunde man nästån säga en genom naturbeskrifnivar och lyriska partier till nio eånger utlag ballad. Oberoende af sjelfva berättelin beundrar man författarens ovanliga föroiga, att i trogna färger och med säkra drå måla naturen, och den enkla rena form, en vackra versifikation, i hvilken detta sker. Det andra stycket deremot, Bellyn, lustspel med sång och balett i fyra ter, är, enligt hvad man redan af titeln kt höra, en produkt af helt annan art. Här ar författaren beträdt en väg, dit den me arten af hans hittills kända skaldskap förolige läsaren väl aldrig skulle väntat att följ honom. Sannerligen ett vågstycke äfv, för dem som med framgång pröfvat sina rafter inom det dramatiska fältet. Dettagyr. fattarens försök att på scenens tiljor fry mana den bellmanska olympen, såsom In sjelf uttrycker sig i styckets dedikation y sällskapet Par Brieole, är, enligt hvad årt. let visar, sannolikt bland vår litteraturs tid! gaste alster i den vägen. Tid efter annat har publiken under sednaste decenniet fått göra bekantskap med åtskilliga dylika försök, hvilka lyckats att bana sig väg till den svenska skådebanan, och det har härigenom visat sig, att man liksom omedvetet lydt en gemensam impuls i öfvertygelsen om detta ämnes lämplighet för scenisk behandling. Att publiken med välvilja emottagit de Bellmanska pjeser, som hittills passerat tiljan, är ett förhållande, som visar att denna uppfattning af saken varit riktig. Vi tro det ock. Och då de Bellmanianska typerna äro sprungna så helt och hållet ur svensk grund, att man förgäfves söker något med dem likartadt, man må vända sina blickar åt hvilket håll som helst utom vårt land, så förtjena de att våra dramatiska författare taga vara på dem, Det kan vara mycket olika tankar om huru dette ämne bör tillgodogöras för scenen, och vi ärna icke nu inlåta oss i någon utförligare undersökning om denna fråga, utan blott redogöra för det sätt, hvarpå det här behandlas. Då man kastar ögat på listan öfver pjesens personal, så anar man genast att här icke varit författarens mening att blott framställa på scenen dessa burleska gestalter, som Bellmans genius ur grändernas och krogdunsternas dunkel valde till sina hjeltar i den egendomliga dikteykel, som benämnes Fredmans epistlar och sånger; — der förekomma äfven personer ur icke endast den högre utan till och med den högsta samhällsklassen, ända upp till Gustaf Ill sjelf. Vi fiona således, att denna Bellmanspjes är lagd på en bredare basis än någon at de öfriga i samma genre. Redan i första akten få vi ock en aning om att intrigen kommer att gälla något mer än blott de Bellmanska kroghjeltarnes lif, hvilket sednare till och med spelar en underordnad roll i detta stycke. Redan sjelfva titeln på detsamma visar att hufvudmotivet vänder sig omkring Bellmans person; det är han som är styckets egentliga hjelte, ehuru äfven trenne andra personer, nemligen Ulla Winblad, Mutter på Tuppen och Norström äro hutvudpersoner deruti. Pjesens sammansättning är ock sådan att den är byggd på en dubbel intrig: Bellmans första bekantskap med kung Gustaf och Kellgren, som har till följd att ban af den kungliga mecenaten räddas från en hotande ekonorisk undergåbg, samt Ullas förlofning med Norström, framkallande en intrig från Mutter på Tappen, som, sjelf förälskad i Norström, söker genom stämpligar mot Ullas person besegra sin farliga rival. Det är en svår uppgift författaren uppställt för sig, och om han ock icke skulle kunna: anses till fullo ha löst den, så har ban dock genom sitt försök inlagt ganska stora förtjenster. Stycket har flera onekliga förtjenster i poetiskt hänseende och äfven förmåga af sceniskt srrangement röjer sig å flera ställen, såsom i den särdeles vacEert tänkta och genomförda slutscenen, som utan tvifvel skulle vara af en utomordentlig eftekt. Huru stycket i sin helhet skulle taga sig ut på scenen, är svårt att säga. Vitro, att de många intressanta personligheterna och de inströdda Iyrioke partierna skulle fan att det alltid kunde ses med intresse. en onekligen fattas åtskilligt, för att-uppfylla dramatikens fordringar och ge en lefvande sannning och klar objektivitet ät det bela. För en diktare, såväl som för en bildande konstnär, är det tvenne saker, som äro oundgängliga, om han skall kunna åstadkomma ett konstverk i bögre mening: å ena sidan naturstudium, å den andra idesalitet och poetisk känsla. Det sednare trytericke vår författare; det förra synes han deremot på detta fält i hög grad sakna. Natursinne och frisk naturuppfattning röjer han väl i hög grad, då han i sina lyriska dikter hemtar poetiska motiver frön mnaturscenerierna; men han seknar naturstudium, då det är fråga om folklifvet inom de sferer, från hvilka han här skulle hemta sitt stoff; det fordras en egen slagruta, för att taga fusta på de komiska sidorna i folklifvet, specielt hos don läore stadshafalknineen och vi tro icke.