Aftonbladet – 18 december 1863, sida 2

— Jönköpings Tidning, som säger sig ha erbållt en speciell kännedom om kulissförhållandena i Köpenhamn yttrar i afseende på alliansfrågan: Det är icke svenska regeringens fel, att alliansen med Danmark ännu ej kommit till stånd. Det svenska kabinettet har alltsedan långt före Fredrik VII:s död arbetat och arbetade äfven då med all ifver för tillvägabringande af ett nordiskt förbund, deri vårt kabinett ganska riktigt ser den enda tillförlitliga dammen mot Tysklands framträngande i norr och mot de skandinaviska staternas försvagande. Men det är naturligt, att alliansen icke kunde åstadkommas, utan att vissa garantier för vår framtida ställving erhöllos såväl från Danmarks som vestmakternas sida. Häraf vållades uppehållet. Vid kung Fredriks död hade dessa garantier redan bifallits af Danmark och Frankrike; Russellska statskonsten vacklade i detta, som i allt annat, hit och dit; men man var nära nog ense om att icke fästa sig härvid, då med allt skäl kunde antagas, att när handlingens timma kom, den engelska styrelsen icke kunde sälla sig till Danmarks angripare. Regentombytet i sistnämnda land, som tyvärr inträffade så brådstörtadt och olyckligt, blott några dagar innan alla dessa angelägenheter bort vara deflivitivt ordnade, förvisade helt naturligt alliansen tillbaka till underhandlingens sta dium, enär den nye konungen beklagligen saknade den energi, det mod och den tillgifvenhet för sitt folk, som erfordrades för att helt och hället iräda i sin föregångares spår och fullfölja hans fosterländska politik, hvartill både tacksamheten och klokheten bort mana honom. Det är Christian IX:s obeslutsamhet, föranledd icke blott af fruktan för Tysklands förmodade öfvermakt och åtskilliga regeringare, hvaribland i främsta rummet Englands, förmaningar till eftergift, utan äfven af det Hallska kabinettets städse ådagalagda obenägenhet för en närmare anslutning till Sverge, som utgör det närvarande hindret för alliansen. Kung Christian vet, att denna allians är ett farväl för alltid åt eftergifter och temporära öfverenskommelser med Tyskland — det vresiga men ändå för honom så kära Tyskland — ty, såsom det heter i den nyaste danska visan, han beer vel i Danmark en Krone, men Hjertet — det er i Rumpenheim?; kung Christian vet, alt ett förbund med Sverge är att gripa till svärdet; deraf kommer hans tvean; men kung Christian vet också, att hela den danska nationen, med undantag af några förstockede helstatsmän, påkallar en bestämd anslutning till Sverge med den kraft, att en uppenbar vägran, härtill skulle kunna kosta honom hans ännu så färska purpur. — Häraf komma nu, å ena sidan hofvets bemödanden att utsprida, det svenska regeringen vill draga sig ur spele!, hvarigenom den fordua misstron till Sverge skulle kunna i Danmark ånyo uppfriskas och kung Carla för den nya dynastien i Danmark så högst besvärliga popularitet på hinsidan sundet utplånas, och å andra sidan det nationella partiets sträfvan att förmå den svenska regeringen till ett sådant öppet uppträdande, att den danska nödgas offentligen bära an: svaret för alliansens antagande eller förkastande. Den ofvannämada uppgiften i Dagbladet, hvilken tidning redigeras af hr Bille, ett af kung Christians redan under tronföl jaretiden erkända kreatur, är ett exempel på danska holvets försök; ifriga framställningar såväl till greve Hamilton i Köpenhamn, som cmedelbart till vederbörande i Stockholm från framstående danska folkledare äro bevis på allvaret i dessa sednares verksamhet,?