Aftonbladet – 18 december 1863, sida 1

5TOCKHOLM den 18 Dec. Den nordiska alliansen. Danska Dagbladets uppgift derom, alt Sverges-Norges regering vu dragit sig tills baka och lewnat Danmark åt sitt öde, gör nu sin rund genom den europeiska pressen och framkallar, såsom man lätt kan tänka, mycken förvåning och undran. Indpendance belge härleder det supponerade omslaget ifrån dynsgstiska spekulationer och anmärker, med afszeende på uppgiften att svenska kabinettet vill vänta och se hvad undertecknarne af Londonprotokollet vilja göra: den augustenborgska pretendenten väntar icke, han, på något domslut från den europeiska areoagen;4 oeh bladet visar derefter, att Tyskland icke heller företer några symptomer, com häntyda på, att det ärnar västa. Inom Tyskland har nämnda underrättelse helsats med det mest ohöljda hån och spe. Det är vidrigt och upprörande att läsa. Vi anföra derföre blott ett litet prof. Den mycket spridda och högt ansedda Säddewtsche Zeitung, som utgifvesi Frankfurt, säger, med hänsyftning på det i sednaste svenska trontalet förekommande yttrandet om bekymren öfver de faror, som omgifva Danmarks konung och folk4, bland annat följande: Sä stort är Sverges nyligen anmälda beSkymmer öfver sitt kära Danmarks sorgliga etällning, att det uppenbarligen icke kan göra annat, det måste gråta ut i ensamheten, ostördt af vapnens larm och i djupaXste norålandsstillhet. Det är säkert endast af denna grund som Sverge, enligt hvad Stelegrafen berättar, nu helt och hållet drapit sig tillbaka från allianstraktaten. Långa månader höll det den doppade pennan i henden för att teckna under; under kela den kritiska tiden syntes nästan dagligen en telegrafisk bulletin: han är underteckSnad; han är ännu icke underteeknad; han Sundertecknas i morgon; han är väl under4teeknad, men ännu icke ratificerad 0. s. Sy., 0. 8. Vv. — och nu är han bortgången, plötsligt, utan sång och klang. Frid vare 4med hans minne! Han har gjort sin tjenst. Det kära Danmark har blifvit eggadt att Cpå så långt, som det vid dess motstånda4res flegma var möjligt, och Sverge går setdermera, med bröstet fullt af vemod, så skyndsamt som möjligt hem till sitt igen. 4O du räf, vi känna dig och dina ärftliga smygande krumbuster (erbschleiehenden Gäpge), men grip åstad, vi skola icke Slägga dig något i vägen; fastmera skola vi, då tiden är inne, vara dig behjelplig af alla krafter. Den insinuation, som förekommer i slutet ef denna tirad kan man begripa, trots dess oerhörda gemenhet, Men deremot skulle det verkligen vara högst intressant att erfara, hvad de tyska hedersmännen mena med silt tal om Sverges ärftliga? räfkrokar. Kan det vara deras mening att säga, det svenskarne på räfstigar smugit sig till de många tyska bataljfält, der de i äldre och nyare tider uti härda strider utgjutit sitt blod för Tysklands frihet? Eller är det Sverges skuld, att Tyskland icke kunnat bevara och skörda frihetens frukter, att det låter sig tyranviseras derhemma, att det till följd af sin inre splittring oupphörligt måste sväfva i oro för mäktiga gravnar och söker en usel tröst uti att åtminstone förtrycka andra, som äro svagare?