Aftonbladet – 17 december 1863, sida 2

innan. Vi älska visserligen freden, men vi känna äfven ett af de mest betydande sviloren derför, och det är den skandinaviska Nordens solidariskhet mot påträngande yttre iender. Denna åsigt har länge legat intioktmessig hos det svenska folket och flera ff dess mest framstående konungar ha klart nsett nödvändigheten af denna Nordeas samnanslutning. Det beböfdes derföre ej heler mera, än att Oscar I genom ett tydligt och korrekt uttalande gaf bestämd form ät le ännu sväfvande föreställningarne, för att man skulle enas. Den vise konungen sade: Norden till Bidern !? och dermed var de skandinaviska folkens politik i denna riktning angifven; denna formel motsvarade äfven så mycket rätten och traditionen, att den under en i folkens lif högst ringa tid ingått i den allmänna föreställningen. Konung Oscars son och efterträdare har med en öppenhet och raskhet, som vi alltid varit vana att finna hos vår ridderlige konung, trädt i sin faders fotspår, ställt sig i spetten för de skandinaviska sträfvandena och oförtrutet från sin höga plats, äfven inom makternas råd, arbetat i dessa sträfvandens intresse, ehuru han derigenom måste till en början stöta sig med ett visst ) arti, som var skandinavismen gramse, emedan den icke oeftergifligt förutsatte statens stadiga utveckling på liberalismens och konstitutionalismens väg. Skulle det väl vara möjligt, att denna skandinaviska politik, på hvilken folket så ifrigt inleddes, blott var dikterad af en nyck eller af dynastiska beräkningar? Detär icke troligt, och vi sluta oss derföre till antagan: det, att den förestafvats af full uppfattning om dess nödvändighet. Under denna förutsättning — vore en annan möjlig, skulle det vara mer än beklagligt, men äfven nödvändigt för folket att hädanefter genom de medel som stå det till buds på det strängaste kontrollera regeringens utrikes politik — under denna förutsättning, sade vi, kunna endast de vigtigaste och mest trängande saäl hafva förmått vår regering, att i ett ögonblick af fara draga sig tillbaka med ett ?non possumus, Och hvilka äro dessa skäl? Händelserna sjelfva och sakernas egen utveckling skola snart gifva oss dem. Vi ha hört förmodanden uttalas, att svenska regeringen skulle, i likhet med den ryska, vilja tränga Danmark till eftergifter, som skulle kunna och ovilkorligen måsta bli hotande för dess integritet. Men detta är omöjligt. Andra skäl måste förefinnas — och hufvud skälet torde förnämligast stå att finna i Frankrikes tillbakadragna hållning — såframt det verkligen förhåller sig sä, att förhandlingarne äro konstant afbrutna. Det är tyvärr ett faktum och det är, ännu mera, en nödvändighet för hvarje mindre stat, att i sin yttre politik sluta sig till en större, så upprördt och förvirradt är det allmänna tillståndet inom Europa, så föga finnes af den förr mycket omordade europeiska balansen. Sverge-Norge, liksom flera makter af andra rangen, dragas till Frankrike, sedan Englands politik nu kastat af sig masken och visat sin sjelfviska natur, som tillåter det att kallt åse hvilket våldsverk som helst af de starka mot de svaga, utan att det för förhindrandet deraf gör annat, än skrifver — depescher. Frankrike inser kanske ej den dansk-tyska frågans hela betydelse, eller vill åtminstone icke af den tvinas till att uppgifva andra kombinationer. et häller sig derföre på aistånd och gör det derigenom omöjligt för t, ex Sverge att aktivt träda på Danmarks sida, alldenstund vi måste ha vissa, kanske nu vägrade, garantier för den östre grannens del. Eller kanske Frankrike vill genom sitt stillsamma uppförande drifva Tyskland i kriget, i hvilket fall ett par korslagda armar at Sverge, Danmarks vän och Frankrikes allierade, måste för germanerna vara en särdeles hugnande syn; och sedan kriget väl kommit i gång, begagna sig af den upprörda situation det måste afla, till genomdrifvande at åtskilliga planer, om hvilkas riktning vi ej kunna sväfva i okunnighet. I sådant fall skulle Skandinaviens sak ej bli glömd, men Nordens intresse sedt till godo. Huru det vu än må vara härmed, är ett dock säkert, och det är, att det första skott. som kommer att vexlas mellan tyskar och danskar, skall gifva mäktigt genljud i våra berg oeh dalar. Det skall ej uteblitva, att en mäklig käusla skall genomströmma de skandinaviska folken och de sjelfva i farans stund söka genom sammanslutning till hvarandra det gemensamma skydd, som regeringarne uppgifvit att kunna åstadkomma. En regering kan tillfälligt kasta om system och ändra handlingssätt, men den riktning folken en gång fått, i den fortgå de, och vi ha sett många exempel på huru regeringarne tvungits att följa med. Vår allians med Frankrike är äfven en fördel för detta sednare land, hvarföre det ock bör se våra intressen till godo. En mäktig folkvilja har alltid utöfvat sin verkan på mannen i Tuilerierna; må svenska folket derföre icke af någon okänd orsak kasta bort det politiska system, som redan ingått i andra folks före ställning som ett redan beståndande, ej blott önskadt, faktum I H Times angriper i en artikel, rörande den föreslagna europeiska kongressen och Rysslands svar på iobjudningen dertill, på ett ganska originelt sätt kejsar Alexander för bang förfarande i Polen. Det har?, säger tidningen, alltid fallit sig svårare att tolka den nuvarande kejsarens af Ryssland yttranden än någon annan potentats. Hans regering skall, äfven om den komme att nu sluta, bli för evigt minnesvärd i hans lands tideböcker. Han har alltid förebråtts för karakterssvaghet och brist på beslutsamhet. Hans far deremot var alla anhänegares af en