Aftonbladet – 17 december 1863, sida 2

sitt bemödande att undan faran rädda sin fordne herre, Carl af Montsoreau. Han begaf sig följaktligen genast till dennes rum, medförande det papper, som hertigen lemnat horom och hvilket han under de sednaste af oro uppfyllda stunderna nära förgätit. Han fann den unge ädlingen med några tjenares tillhjelp sysselsatt att kläda och pryda sig till den snart förestående bröllopsfesten, hvars hela möjlighet dock så uteslutande berodde af hans numera skändligt mördade beskyddares fortfarande herravälde. Med ungdomens och det oförskräckta modets naturliga benägenhet att slå bort alla dystra tankar, hade Carl af Montsoreau j nästan alideles glömt den föregående nat-: tens mörka aningar. Men vid blotta an-j blicken af Ignatis bedröfliga uppsyn och hans efter det erhållna slaget ännu blödande panna, insåg han genast, att någon stor! olycka inträffat, och ryckte ifrigt till sig! det bref, som gossen stillatigande fram-j räckte till honom. Deruti stod ett läsa följande: i Min bäste Logåres! Jag har erhållit. lera varningar, hvilka jag, efter min egen: uppfattning, måste anse sakna all grund. Men i tall utgången skulle visa, att jag misstagit mig, och ni således ej mera får se mig bär i lifvet, så tag er unga brud med ; er och fly till min broder af Mayenne. Låt: ler genast viga er med henne, utan vidare ceremonier än den presterliga välsignelsen, i ;ch drag sedan ut att hämnas dens död, om till sin sista stund varit er uppriktige än. Henrik af Guise. Hvar är hertigen, Ignati? frågade den! nge grefven med ytterlig bestörtning. Har; an icke gått upp i statsrådet? i Han har gått dit, svarade gossen, men