Aftonbladet – 16 december 1863, sida 2

Efter öfverläggning förklarade rätten, att den, då målet blifvit till densamma öfverlemnadt med afseende på mamsell Virgin, funne sig, enligt lagens stadgande i 4 kap. 1 8 rättegångsbalken, behörig att ransakning företaga, mot hvilket beslut hr Möller anmälde missnöje. Åtskilliga vittnen hördes, men hade ingenting annat att förmäla än som förut är bekant af referater, meddelade i denna tidning. För att styrka det vara osannt att mamsell Virgin vid eldsvådan skulle, såsom i polisen hörda personer påstått, varit af starka drycker berusad, samt ådagalägga, att hennes virrighet vid tillfället måste tillskrifvas sjuklighet, inlemnades ett läkarebetyg, utfärdadt af doktor Gravenhorst och innehöll att mamsell Virgin tidtals led af kongestioner i hufvudet och bröstet, som vid påkommen sinnesrötelse ofta voro så våldsamma, att spasmodiska attacker, blodspottning och sanslöshet deraf följde. Något nytt eller anmärkningsvärdt förekom i öfrigt ej. Målet uppsköts till annan dag. Undersökningen om blankettstölden. Den som upphofsman till och såsom deltagare uti denna stöld anklagade bokhållaren Victor Törnqvist var i dag till fortsatt undersökning i poliskammaren inställd. Till sitt förut gjorda, och i gårdagens referat intagna, erkännande, hade Törnqvist blott några detaljupplysningar att tillägga. — En såsom vittne åberopad person, hvilken varit i sällskap med Törnqvist den omnämnde aftonen uti Davidsons paviljong, kunde heller ingenting annat upplysa, än hvad som förut af Törnqvists bekännelse redan är bekant. Undersökningen förklarades härefter afslutad och målet remitterades till Stockholms sädhusrätt i hvad det rörer den inom hufvudstaden försiggångna utprånglingen af de falska sedlarna. Derefter kommer Törnqvist att vid rådhusrätten i Örebro undergå ransakning om sjelfva stölden. — På rådhusrättens 6:te afdelning förekom i förgår ett mål mellan mekanikus O. P. Hamberg och fabrikören O. W. Hultman, Då målet påropades inställde sig käranden personligen och svaranden genom ombud. Stämningen upplästes och inhemtades derat, att hr Hamberg blifvit hos öfverståtrållareembetets kansli lagsökt för en exel å 1621 rdr rmt, dragen af firman C. O. Hagman Hultman på Hamberg samtaf denne accepterad, påstående Hamberg, att han lemnat valuta för vexeln till Hultman. I stämningen srkades, att Hultman derföre genast skulle återlemna vexeln eller stånda laga ansvar, enär han transporterat och fånhändt sig vexeln, ehuru den redan blifvit till honom betald. Till styrande häraf inlemnande Hamberg en kontokusant från hrr Hagman Hultman, hvaraf synes, att nämnde bolag långt före detta för vexeln erhållit full godtgörelse. Ombudet sade sig, efter nu upplysta förhållande, ingenting hafva stt svara, utan begärde anstånd på det att hr Hultman sjelf måtte blifva i tillfälle att förklara sig öfver förhållandet. Ordföranden anmärkte, att saken förekom beränklig, och uppmanade ombudet att noga se sig före. Målet uppsköts. — Vid rådhusrättens tredje afdelning har ett par föregående rättegångsdagar handlagts ett af sysslomannen vid stadens norra arbetsinrättning, Boman, instämdt mål emot renskrifvaren Reimers och landtmäterieleven Wickholm, derför ut de vid åtskilliga tillfällen skulle hafva sökt örleda flera på arbetsinrättningen intagna hjon att under edlig förpligtelse underteckna en skrift, nnehållande uppgifter derom, att de på inrättningen intagna der skulle erhålla dålig och skämd föda samt i öfrigt vara underkastade en nård behandling. Alla dearbetshjon, till hvilka en dylik framställning blifvit gjord, hade likväl nekat att underteckna någon sädan skrift, Käsanden uppgaf vidare, att Reimers skulle hafva itlofvat penningevedergällning till dem som undertecknade skriften. Reimers å sin sida medgaf väl att han sökt att af hjonen kunna ernålla dylika underskrifter, i afsigt att dermed söka ijelpa ansvarige utgifvaren af tidningen Fäderveslandet, Dahlhammar, mot hvilken Boman lå hade väckt tryckfrihetsåtal; men något ärente för redaktionen af Fäderneslandet hade Reimers dervid icke gått och icke heller hade wan lofvat hjonen någon penningebelöning, ehuru han dock medgaf att han en dag inne på en i Klaratrakten varande krog bjudit några af dem på förtäring. Wickholm sade sig icke hafva haft annan del i Reimers företag än att han på dennes begäan uppsatt skrifterna, likasom han förklarade ut han slutligen hade trott sig märka att, såsom orden föllo, alltsammans var bara skojs. Af Boman åberopades åtskilliga vittnen, som vesannade hulvudsakli en allt hvad mot Reimers blifvit åtaladt, och gåfvo dessa vittnesbeättelser äfven stöd dertill, att en snickeriarbeare vid namn Carl Otto Wilhelm Dahlström ökt medverka till underskritfters erhållande. Af lenna anledning begärde hr Boman att Dahlström, som var vid rätten närvarande, måtte olfva förklarad såsom part i målet, hvilket äfven domstolen biföll. Då detta mål sistlidne måndag sednast förekom, justerades protokolet öfver vittnesförhöcen, hvarefter målet öfverlemnades till domstolens pröfning. Reimers bestred de af hr Boman iramställda ansvarspåståenden och Dahlström för sin del förklarade aw han i saken vore alldeles oskyldig, samt blifvit af Reimers vilseledd. Utslag afkunnas nästa måndag. oo oetsassskenamnidnn nr bike