Aftonbladet – 16 december 1863, sida 2

— Apoteket i Hjo har i dessa dagar blifvit försåldt af apotekaren Wikblad till hr J. A. Kullgren från Stockholm, som den 1 nästk. J nuari tillträder denna sin nya befattning. — i o— Vid bolagsstämma den 14:e med del-! egarne i Göteborgs enskilda bank återvaldes de i tur afgående 3:ne direktionsledamöterna hrr Ed. Magnus, Will:m Airth och C. J. Brusewitz. Till revisorer för nästk. år återvaldes rådmännen E Melin och F. E. Roy samt valdes hr H. J. He; man. Åt bankens kamrerare och kassör bevil jades en årlig löneförhöjning af 1000 rdr hvarNE I — FEtt sammanträde egde rum förl. måndag i Göteborg med de personer som tecknat sig för aktier i ett jernång artyg, afsedt att göra da liga resor mellan Göteborg och Onsala, med anlöpande af Särö och några andra freqventerade platser på kusten. Det beslöts härvid, att ifrågavarande ångbåt, hvars kostnad icke finge ötfverstiga 30,000 rår, skulle beställas vid Göteborgs mekaniska verkstad, vara omkring 90 fot lång, med 20 hästars maskin och innehålla 2 salonger. Af det tecknade aktiebeloppet skulle 33 4 infordras. Till direktion utsågs groseh. O. J. Söderberg. Iöjtn. Osear Lindhe och skeppsfurneraren J. W. Lilliequist. i — 1 Göteborgs-Posten skrifves den 15:e: Sistl. lördagsafton vid 10-tiden utbröt eld ombord å vid Gamla varfvet liggande engelska briggen Missionary, kapt. Sam. Neal, hemma i Sunderland och här lastad med pitprops Elden uppkom från en kamin i kajutan, som helt och hållet uppbrann och spred sig derifrån till det angränsande förvaringsrummet för reservsegel och tågvirke, hvaraf en stor del förstördes. Faran observerades från land och brandsignaler gåfvos från platsen vid Carl Johans kyrka. sthuggets alltid nitiska frivilliga brandkår gaf äfven här ett nytt prof på raskhet och rådighet. En af kårens sprutor sattes på en pråm, som uthalades till det hotade fartyget, hvilket emeliertid, af fruktan att sprida elden till närliggande fartyg, laggt längre ut på strömmen. Genom dessa anordningar lyckades man snart hämma elden, hvilken kl. , 12 var fullkomligt släckt. Kapt. Neal befann sig ej ombord vid eldens utbrott. — Tidniogen Helsingen berättar: I förra veckan hände i Ofvanåker att en varg en natt inpraktiserade sig i ett uthus, tillhörigt en något aflägset i skogen boende bonde, och der tillegnade sig ett stycke färskt fläsk. på hvilket vargen gjorde sig ett godt mål. Efter väl förrättadt värf skulle nu Hans begifva sig trån stället, men råkade att intrassla sig i en i samma rum befintlig spinnrock, hvilken vargen släpade med sig ett godt stycke, men till slut lyekades i grund sönderslå. Morgonen derpå uppi täcktes vargens påhelsning, en bonde väpnad med bössa eftersatte besten, hvars spår i den nyfallna snön lätt bemärktes, och slutet blef att. vargen med sitt skinn fick betala den sista, läckra måltiden — Ur en korrespondens från Hamburg till Posttidningen meddela vi följande utdrag: De som, i trots af historiens ojäfsktiga bevis, äflas att härleda Skandinaviens befoikning från den germaniska stammen, böra begifva eig till Danmark, för att blifva öfvertygade om deras oriktiga uppfattning af den historiska verkligheten; ty ingen som ser den beslutsamhet och den truktansvärda kraft, hvarmed den fåtaliga danska nationen bereder sig ett försvara sina gränser mot Tysklands talrika härar, kan för ett ögonblick tro att de skandinaviska folken härleda sitt urspruvg från den villrådiga, vacklande, långsamt handlande och i verkligheten föga kraftfulla germaniska stammen, som är mestadels stor i orden, men som under sednare århundraden sällan visat sig stor i handling, och som också deri skiljer sig från den skandinaviska racen, att den icke lik denna sympatiserar med de nationaliteter som sträfva efter frihet och sjelfständighet, utan snarare, i trots af det inhemska tyranni, hvilket en stor del af Germanien är uanderkastadt, snarare än att tillkämpa sig sjelf en allmän frihet, försöker att qvarhålls andra nationaliteter i förtryckets bojor och att inkräkta på andra nationers landamären och frihet. Man synes i Frankfurt vara mycket villrådig rörande det beslut som man skall fatta. Österrike och Preussen önska icke gifva den tyska folkviljan lösa tyglar, ty derigenom kan anledning gifvas för Napoleon att påföra Tyskland ett krig, för hvilket insigtsfulla män erkänna att de tyska staterna äro föga beredda. — — De goda hamburgarne önska icke något krig. De hoppas att den tyska förbundsdagen skall afbålla sig från alla beslut, som kunna förvandla Holstein till en stridsplats för de germaniska och skandinaviska krigarne; ty härstädes hyser man nu mera icke det ringaste tvifvel om, att svenska och norska bjelptrupper blifva sända till danskarnes bistånd i händelse den tyska förbundsdagen fattar ett krigiskt beslut. — — Den stora massan af den holsteinska befolkningen hyser en afgjord motvilja mot förbundstruppers besättande af deras fädernesland, som man önskar skall fortfarande förblifva en del af den danska monarkien, ehuru man icke mera i Holstein än i det egenthga Danmark svärmar för konung Christian IX.