Aftonbladet – 12 december 1863, sida 2

tMen denna är icke enkel; den är dubbel. Det tyska förbundet tager sig rätt att taga under sin behandling en fråga som Europa har afgjort, och hvars afgörelse de flesta och största tyska makter hafva erkänt, nemligen den danska arfsföljdsfrågan. Men har ställt denna i ett sådant förhållande till exekutionen att man ej kan veta om afsigten med denna är att iosätta en annan furste i Hol stein, eller icke. Den logik, enligt hvilken de tyska stormakterna, som naturligtvis hafva dikterat förbundsbeslutet, kommit t:ll detta resultat, har blifvit mycket utförligt utvecklad af österrikiska utrikesministern grefve Rechberg, i en förklaring som han den 3 Dec. afgaf i österrikiska riksrådet. Efter att hafva meddelat denna förklaring, hvars resultat vi förut meddelat, fortsätter Fedrelandet : MDet är mycket intressant att sammanställa de handlingar rörande Londontrsktaten, hvilka värt utrikesdepartement i dessa dagar har låtit trycka med hr v. Rechbergs och v. Bismarcks ständigt upprepade påstående, att Österrikes och Preussens tillträde till traktaten har skett under den uttryckliga förutsättnipg att de så kallade öt verenskommelserna af 1851—52 skulle blifva uppfyllda. Om så förhölle sig skulle det ju vara högst besynnerligt och mycket ändamålsvidrigt att göra en arfsföljd beroende al bestämmelser af till en del öfvergående naur och hvilka angå administrativa samt i öljd af deras natur ajdrig tfortvarande förhållanden; men detta är icke heller händelsen. De hedervärda österrikiska och preussiska konseljpresidenterna hafva rentaf ljugit., Hvad Österrike angår, så var dess ge. sandt v. Holler närvarande vid det allraförsta protokollet sangårnde danska artsfölj den, hvilket affattades i London den 4 Juli 1850 — således halflannat år förrän ofvannämnde öfverenskommelser kommo till stånd; vid det tillfället saknade han instruktion, men genom protokollet ai den 23 Augnsti samma år (1850) har den österrikiska ge sandten förklarat sig bemyndigad att tilträda det under den 2 Augusti afttatta e pro. tokollet, blott med det förbehållet att de! tiska törbundets rättigheter till Holstein och Lauenburg ej måtte förändras, hvilket också uttryckligen var stadgadt i nämnde proto. koll; aeremot har det österrikiska sändebu. det ickt inlagt och icke kunuat inlägga nå got slags förbehåll angående de då ännu icke öppnade underhandlivgarna. Och pre cist detsamma är tallet med Preussen, som enom en not från Manteuffel af den 3( September 1851— således jemväl förrän ifrå. gavarande öfverenekommelser bleivo tillvä. gabragta — dels förklarar att konungen aj Preussen icke har dragit i betänkande at erkänna den i protokollet at den 2 Augusti nedlagda principen om den danska monar kiens integritet och att samtycka till arfs. följdens öfver ång till prins Kristian a Glicksborg. Dernäst är traktaten på de formligaste biträdd af Wirtemberg den 25 November 1852, af Sachsen den 9 Decem ber samma åt, af Oldenburg genom not aj den 10 December s. å. och afsägelseakt a den 28 Mars 1854, af Kurhessen den 16 De cember s. å., af Hannover den 18 Decem ber 8. å, hvaremot några andra tyska sta ter, såsom Bayern, Mecklenburg, Darmstad och Baden icke hafva velat gå förbundet förväg genom ett uttryckligt biträdande, oc! Sachsen-Weimar har förbehållit sig arfsrät till Lauenburg; men icke i någon enda a dessa skrifvelser äro 1851—52 års öfverens kommelser nämnda med ett enda ord.4