Aftonbladet – 12 december 1863, sida 2

OP el EP I, MO AM DR OA a sitt vanliga ställe. En med tågat varande konduktör företog sig då. midtunder det tåget var i full gång, att först gå öfver taket på en vagn, derifrån praktisera sig fram mellan den och en annan, samt slutligen, sedan han fiskat till sig den på villovägar komna postväskan, kryssa sig fram till postkupån, der han triuinferande öfverlemnade sin fångst. Stockholms sladsfullmäktige. Vid gårdagens sammanträde fortsattes handläggningen af de ärenden, som ej medhunnos i torsdagens plenum, och började föredragningen med 78 i beredningsutskottets utlåtande om sundhetsnämndens törslag till instruktion för densamma. Nämnde i beredningsutskottets utlåtande lyder: Till förekommande af sådana oordningar och missbruk, som på helsotillståndet kunna utöfva menligt inflytande, eger nämnden att söka vinna rättelse genom lämplig föreställning samt, om denna finnes fruktlös, anmäla förhållandet hos vederbörande embetsmyndighet och, der så nödigt aktas, jemväl begära lämpliga vitesförbud. Motsvarande i nämndens förslag, som innehåller, att nämnden eller dess verkställande utskott skulle ega rättighet att, på förekommen anledning, till inställelse kalla en hvar som i staden bor eller tillfälligtvis der uppehåller sig c.4 har af utskottet blifvit utesluten. Ett par talare trodde, att S, såsom den lydde i nämndens förslag, kunde gifva anledning till maktmissbruk och ingripa i den personliga friheten, och hade dessa motiver töranledt dess uteslutande i beredningsutskottets förslag. Andra ansågo deremot dess införande vara alldeles nödvändigt, emedan nämnden i annat fall skulle stå redlös vid utöfvande af sin verksamhet Hvad beträffade de befarade missbruken som dermed skulle kunna vara förknippade, så vore föga troligt, att nämndea skulle utan gil tiga skäl till sig uppkalla någon, hvaremot åter förmenades, att ett missförstådt nit ofta gaf anledning till trakasserier och större misstro än något annat. Hr Stråle, hvilken hufvudsakligen uppträdde såsom försvarare för de motiver, hvilka Jegat till grund för utskottets beslut. trodde att ingen kommunal myndigliet egde el: ler borde tillerkännas rätt att inför sig dåta in ställa personer mot deras vilja och ansåg, att man borde vara mån om att hindra alla dylika ingrepp i den personliga friheten. Han visste att domstolarne tagit sig en dylik rätt, men mo deras maktmissbruk egde man ett korrektiv i justitiekanslersembetet, hvilket korrektiv här alldeles saknades. Mot honom uppträdde revislonssekreteraren Lindhagen och justitierådet Berg, den fö: re upplysande, att en sådan rätt t. ex tillhörde kyrkorådet, anförande derjemte, att nämnden cj skulle kunna begära handräckning om en föreskrift cerom ej funnes; den sednare förklarande, att saknaden af en dylik rätt för menighetsstyrelserna skulle vara att göra dem alldeles kraftlösa. Hr Hierta bemötte slutligen hr Stråles yttrande om gränsen för sjelfva konungens makt i detta fall dermed, att konungens befallningshafvande hade rätt att inför sig kalla en hvar person, till och med kongl. prinsar. 7 S i nämndens förslag blef af fullmäktige vid framställd proposition godkänd. Den lyder i sin helhet: Nämnden eller dess verkställande utskott eger att, på förekommen anledning, till inställelse inför sig låta kalla en hvar, som i staden bor eller tillfälligtvis sig der uppehåller. Sådan kallelse bör, der såjske kan, dagen förut meddelas. Uteblifver den kallade och kan han icke genom förnyad kallelse förmås inställa sig, anmäles förhållandet hos öfverstät hållareembetet som vidtager den åtgärd, som med lag och sakens beskaffenhet öfverensstämmer.4 Med undantag af några mindre förändringar, godkändes förslaget i öfrigt. Härefter föredrogs förslaget ill instruktion för fatligvårdsnämnden. Paragrafen 4, deri har följande lydelse: fAlla de tillgångar, vare sig i fastigheter och kapitaler, eller I årliga inkomster, som på grund af allmänna författningar eller särskildt gifna föreskrifter, äro till befrämjande af allmänna fattigvården inom de särskilda församlingarne eller för hufvudstadens gemensamma fattigvårdsbehof anslagna, skola. under dervid stadgade vilkor, öfvertagas och förvaltas af nämnden Hofrättsrådet Montelius förklarade sig hysa vissa betänkligheter raot antagandet af denna paragraf såsom den nu lydde, af det skäl, att paragrafen kunde missförstås derhän, att nämnden äfven skulle anse sig befogad att om händer taga de församlingarnes enskilda tillgångar, som genom testamenten eller donationer tillhörde församlingarne särskildt, anförande hr Montelius, att ett sådant fall inträflat, der stadsnämnden så förfarit och dervid fått sig en rättegång med försam lingen, som slutats med, att stadsnämnden förklarats obehörig med de omtvistade medlen taga befattning. Denna dom var laga kraftvunnen, och följaktligen skulle nu inträffa, att om fuilmäktige biföllo denna, så skulle dess beslut komma i strid med gällande lag. Häremot uppträdde justitierådet Berg, som i ett längre sakrikt och intressant föredrag visade obehörigheten af hr Montelii invändning mot 8. Genom andragande af en K. M:ts skrifvelse samt åberopande af kommunallagens stadganden visade hr Berg tydligen, att Stockholms territoriala församlingar numera icke egde rätt till några enskilda fattigvårdsmedel. I de fall, der donationer genom testamenten blifvit de fattige gifna, var testators mening ingalunda att skänka församlingen något, såsom dess tillhörighet, utan hvad han skänkt det tillhörde de fattiga, och så länge hvarje enskild församling var sina fattiges målsman genom särskilda styrelser, så egde den att förvalta och använda dylika medel. Men dessa särskilda fattigvårdsförvaltvingar hade nu upphört, och enligt den nya kommunallagen voro de fattigas enda målsman numera den för hela Stockholms stad gemensamma fattigvårdsnämnden. Nägon annan beslutande organ fanns icke för dem. Den förut varande sockenstämman hade alldeles icke appgått i den nuvarande kyrkstämn an, ty denna hade sig ingen rätt tillagd att befatta sig med fattigvården, utan endast skolans och kyrkans angelägenheter, och mot hvarje försök af kyrkstämman att inblanda sig i fautigvårdsmedlens handhafvande protesterade talaren. Stadens fat tigvård vore nu en stadens gemensamma angelägenhet, och deraf följde ock, att om de särskilda församlingarne behöfde understöd för de hjelpbehöfvande, måste de vända sig till fattig värdsnämnden, likasom ock, att de måste till dess disposition ställa de medel, som tillhörde de fattiga. Och genom att ställa nämnåe medel under en gemensam förvaltning, som stode under oftent.ig kontroll och vore underkastad den allmänna uppmärksamheten — skulle också den största säkerheten vinnas för att fattigmedlen ej komme att användas för andra ändamål än de fattigas behof. Hr Momntelius replikerade hr Berg, som ännu en gång uppträdde med ett särdeles varmt, energiskt och Divertygande föredrag, vid hvars slut han helsades med bravorop. Hr Stråle yttrade sig i samma riktning som hr Berg och paragrafen bifölls sådan den i förslaget lydde. rågan om huruvida qvinnor äfven skulle kunna väljas till orduingsmannabefattning inom fattigväårdsdistrikten, hvilket nämnden föreslagit, men beredningsutskottet afstyrkt, f.amkallade en lång och animerad debatt, som öppnades af professor Abelin, hvilken redogjorde för de motiver, på grund af hvilka nämnden inrymt åt qvinnan denna rättighet och skyldighet. Hr Abelin sökte visa hurusom qvinnan i de flesta fall vore lika, ja kanske. mera än mannen, lämplig att upp: 2 STEN. Ala sla dad