Aftonbladet – 11 december 1863, sida 2

Jernvägsfesten i Upsala. Den fest, som förliden lördag, med anledninog af det började arbetet på jernvägen mellan Stockholm och Upsala, firades å Gillesalen i Upsala, var besökt af omkring 150 personer af alla samhällsklasser. Midtför ena långsidan ef salen var en talaretribun smakfullt anordnad med växter från orangeriet. Uplands regementes musikkår ntförde under aftonen musik från läktaren. Sedan sexa blifvit intagen och bålar framsatta, föreslogs af landshöfdingen grelve Hamilton i varma ordalag en skål för konungen, hvilken besvarades med lifliga hurrarop. Universitetets rector magnificur, pro fessor Toren, föreslog derefter en skål för rikets ständer, hvari ban yttrade: Vi stodei en stor förbindelse till rikets ständer, hvilken kändes djupare särskildt nu, då en festlig känsla af glädje genomträngde oss. I talarens ögon vore den händelse, som vid detta tillfälle firades, så stor, så rik på betydelse, att han knappast vågade tro att den vore något annat än en röm, -— men den vore dock en verklighet; hvad talaren i sin ungdom drömde om, den tanken börjar nu framträda i verklighetens rustning, visserligen ännu som en planta, men hvilken bebådar en herrlig utveckling af blad, blommor och frukt. I djupet af våra bröst gjorde sig det erkännande gällande, att Sverge, att vårt fosterland går framåt, att en kraft, en rörelse, ett lif å djupet börjar spörjas i det gamla Svithiod. et vore under sådana förhållanden ej underligt, om särskilda spörjsmål af stor betydelse inge till centralorterna i landet, källådrorna för dess lif och kultur, t. ex. spörjningsmålet: hvar skall landets första universitet ligga? I Stockholm! Det nationella litvet vore der koncentreradt, mångfaldiga sträfvanden i fosterländsk anda firade der sina framgångar, — detta sköna Stockholm, till hvilket så månget hjerta droges och icke minst talarens! — Nej! i de gamla drottars stad, der den fosterländska bildningens vagga stått, denna stad, som omslötes af så många historiska minnen, vid hvilken landets ypperste konung — ett föredöme för hvarje svensk man, ej blott för hvarje konung — genom sina stiftelser fästat sitt namn och sitt minne, han, som förkunnat att Upsala vore värdt att vara sätet för Sverges yppersta bildningsanstalt. Här funnes detta otium, som vore så dyrbart för idkandet af studier och vetenskaper, här öppnade detta ännu sin kärleksfamn för hitströmmande nglingar. Så talade rösterna, den ene droge hit, den andre dit. Hvad betydde detta, denna strid, denna äflan? Något stort; det ginge ur djupet af menniskors hjertan ett medvetande om dyrbarheten af det sträfvande, som här i Upsala drefves och här skulle drifvas i ljusets tjenst för fosterlandets och mensklighetens sak. Hvem skulle skilja kämparne åt? Kärleken! Ingen annan än han, den svillrike, på tillgångar outtömlige, kunde lösa problemet. 1862 och 63 års ständer hade förstått saken, de hade sett den med kärlek, de hade förstått att kärleken skulle förena de omtvistade, betydelsefulla punkterna, för att iderna skulle dem emellan med blixtens fart meddelas. De båda starka, på ideelt lif rika punkterna blefve förenade, utan att förlora sin särskilda egendomlighet. Stora ider skulle från Upsala bäras till Stockholm och ännu längre, sköna uppmuntringar komma från Stockholm tillbaka. Ett skönt, ett lefvande samband blefve föreningen mellan Stockholm och Upsala. Måtte Gud välsigna denna förening, och måtte hon gifva rik procent, blifva i rikt mått räntebärande för ljuset, för Guds rike, måtte ungdomen, folkets bildning vinna derpå! Ingen jernväg i Sverge finge en sådan betydelse som den. hvars början i dag firades. Icke blott de tvi