Aftonbladet – 11 december 1863, sida 2

ev WAS WUMINRSIITv YTLIG UD IVILENJG, GV England och Ryssland i närvarande stund skola genom sina sändebud i Köpenhamn utöfva en stark Spression för att attförmå Danmark att gifva efter för Preussens och Österrikes fordran om upphäfvande af grund: lagen för Danmark och Siesvig. Följderna af ett sådant steg skulle vara tvåfaldiga. I afseende på sin ylltre ställning skulle Danmark de facto vara förvandladt till ett lydrike under Tyskland, hörande till samma klass som Donaufurstendömena och Servien. Danmarks konung skulle bli en suverän af samma art som furstarne Ghika och Kusa, Michael Obrenowiez o. s. v., stående under tyska förbundsdagens suzerainete, hvilket är et slatsrättsliga konstord, som begagnas för att beteckna en dylik art af öfverlänsherrlighet. I fråga om Danmarks inre förhållanden skulle följden blifva upprättandet af en abgolutistisk helstat, så ordnad att Sschleswigholsteinismen der kunde florera, de holsteinska junkrarne, prelaterna och byräkraterna bli de verkligen styrande och all kraft användas för att påskynda den stund, då hela Danmark vore moget att bli delaktigt af den tyska lycksaligheten och fullständigt inkorporeras i det stora, eniga fäderneslandet. Feedrelandet? yttrar, att det åtminstone skulle vara en stor tröst för det danska folket, om Frankrike och Sverge-Norge icke deltoge i denna pression, eller till och med gäfve Danmark stöd emot densamma. Hvad vär regering angår, ha vi alltför stor aktning för densamma, att ens ett ögonblick kunna förutsätta, att den icke under närvarande förhållanden skulle göra allt hvad i dess makt står, för att söka motverka en dylik påtryckning och uppmuntra Danmark att stå fast, på den väg, som vår regering så enträget och på så riktiga grunder anmanat danska regeringen att beträda och som är den enda, hvilken kan leda till en definitiv lösning, då deremot den af de tyska stormakterna fordrade åtgärden väl måhända kunde för ögonblicket aflägsna en fieniitlig konflikt, men deremot skulle ofantligt mera intrassla denna fråga och försvåra dess definitiva afgörande, medens nedrifva allt som vunnits för redande och förbättrande af Danmarks ställning på de sednaste femton åren och dertill öppna det perspektivet, att en slutlig och afgörande kontlikt ändock förr eller sednare måste inträffa, efter all sannolikhet under en inre ställning och yttre politiska konjunkturer, som vore ofantligt mindre gynnsamma än de nuvarande. Det tillhör vår regering, som har denna sak så klar för sig och som så riktigt uppfattat Sverges och Norges intressen i densamma, att med uppbjudande af all kraft och förmåga söka ivverka på England och Frankrike, så att de icke af okunnighet och indifferentism handla i Rysslands intresse, förbiseende den vigt och betydelse som Skandinaviens oberoende och trygghet har för hela det vestliga Europa. Hvad Frankrike angår, så stå vi ännu fast i vår öfvertygelse, att dess regering icke, om Tyskland låter det komma ?from sounds to things, skall vilja lemna Danmark i sticket, lika litet som Sverge Norge, till följd af hela dess föregående politik och dess ganska klara och omedelbara intressen skall hvarken kunna eller vilja det. En i allmänhet väl underrättad korrespondent från Paris till Augsb. allg. Zeitung skrifver också nyligen, att tyska allmänheten icke bör låta insöfva sig i säkerhet af de officiösa artiklarne i ?Constitutionnelt. Har det väl en gårg — säger han — kommit så långt, att Tyskland brutit freden, så är en fransk intervention (vid Rhein) en afgjord sak; men hvarje demonstration från Frankrikes sida får en helt annan karakter än dem som England gör. Det heter till slut, att danska sändebudet i Paris har bestämda försäkringar, enligt hvilka Danmark Jåogt säkrare kan lita på Napoleon än på England. Man bör för öfrigt icke öfverlemna sig åt den nedslåeöde föreställningen, att Danmark med ens skulle kunna öfverväldigas, om det icke genast vid utbrottet at ett eventuelt krig erhåller bistånd. Tanken på hvad Danmark är 1848 hade att sätta till motvärn och hvad det nu har och erinringen om hyad tyskarne då förmådde uträtta, bör inverka något lugnande: År 1849 hade man i Tyskland utskrifvit en mycket stor arm, till hvilken Preussen ensam skulle kontribuera med 40,000 man. Preussen kom dock i verkligheten endast med 12,000 man och i det hela framryckte endast 45,000 man tyska rikstrupper emot Danmark. Rikstrupperna och holsteinarne, tillsammans 65,000 man, kunde då obehindradt framrycka till Flensborg (då till följd af det föregående stilleståndet Dannevirke icke kunnat besättas). Endast 35,000 man kunde mån låta iorycka i Jutland hvilka endast ytterst långsamt och försigtigt vågade framrycka, då de ouj phörligt voro hotade från flankställningarne på Als och Fyen och i allmänhet från sjösidan, Under närvarande politiska konjunkturer, och då Preussens gränser på flera båll äro så ytterst sårbara, kan Preussen icke undvara mycket trupper för ett fälttåg norr om Eidern. Men äfven med 100,000 man skulle tyskarne nu föga uträtta. Dannevirke är nu så förträffiigt befäsdt och bestyckads till hela sin längd och en välrustad och i alla hänseenden väl försedd dansk armå af 50,000 man, med till en stor del krigskunniga officerare, kan der en tid bortåt hålla en dubbelt så stor armå stången, sedan låglandet omkring Reiderån och Treenefloden blifvit satt under vatten. Återtåget till Als är sedermera väl betryggadt, och Dyppelställningen är numera så befästad, att det säkerligen behöfves en arme af 40,000 man till dess belägrande eller cerneriog, ifall en tysk styrka skulle försöka tränga längre norrut. Fästningen Fredericia är nu ojemförligt starkare än den var 1849 och truppkommunikationerna ha nu blifvit så mycket lättade och bragta i system, att en framryckande tysk styrka oupphörligt skulle löpa fara att tagas i flanken och att se särskilda afdelningar, den ena efter den andra, afskurna. — Sundhetskollegium har, uppå gjord an: sökning, under den 7 innevarande månad