Aftonbladet – 10 december 1863, sida 2

striden i Preussen komma att taga. Såvida det ligger något allvar i deras önskan att frigöra Preussen från den despotism, under hvilken landet nu en tid suckat, så är väl första vilkoret för ett sådant måls vinnande att bibehålla freden, att hålla nationens uppmärksamhet oaflåiligt fästad på de iure angelägenheterna och ingalunda låta den afledas på främmande länder förr än landets eget öde blifvit bestämdt afgjordt. Sjelfva den egentliga tvistepunkten emellan kammaren och konungen — nemligen utsträckningen af den militära tjenstetiden — blir ju i sjelfva verket afgjord emot folket, i samma ögonblick som. konungen erhåller kammarens befullmäktigande till åtgärder, hvilka försätta Preussen uti en ställning, som omedelbart framkallar krig. Kammaren har nu fallit framstupa för konungens och hans ministrars fötter, hvilka förtrampa och förakta densamma; och för hvad ändamål har man då gjort dessa förderfbringande eftergifter? Hvaröfver klagar man? Jo deröfver att Holsteio, som är en tysk provins, och Slesvig, som är en provins der många tyskar bo, konstitutionelt styres af en konung, som icke är af fullkomligt tysk härkomst — en olycka, som de britiska öarne tålmodigt fördraga under de sednare hundrafemtioåren. Emot en slik vidunderlighet uppreser sig Tysklands känsla, det gemenceamma fäderneslandets opinion, och hellre än att tåla någonting sådant, är dess folk villigt att kasta öfver bord sina egna vigtigaste intressen. Ingen lärer väl ens för ett ögonblick vilja påstå att Slesvig och Holstein icke varit vida mera konstitutionelt styrda än Preussen sjelf under de sista trenne åren och ändock äro vi nu vittoen till den förvånande företeelsen huru Preussen befinnes villigt att uppgifva sin förboppning att kunna erhålla detta politiska lif, för hvars vinnande det så länge kämpst, endast för att skilja tvenne provinser från en monarki som visat sig förstå att konstitutionelt regera; för att derpå fastare förbinda dem med en nation, som, ehuru den talar mer om patriotism, union och frihet än Bnågon annan i helb verlden, råkat förblifva ända till dato splittrad och förslafvad, med rätta fiendtligt stärnd emot sina egna furstar och med skäl hysande farhågor för sina mäktiga gransar. Om blott haltparten af all den uppblåsta deklamation och den uppskrufvade känsla, som tyska nationen slösat på denna eländiga slesvigska och holsteinska fråga användts på att afskudda dess egaa böjor och alt häfda dess rätt att sköta siva egna angelä genheter, så kunde man hoppas att Tyskland i sinom tid skulle förmå höja sig till någonting närmande sig jemnbredd med de provinser det pu är så otåligt att få be. skydda och befria. Men det är svårt at! hoppas någonting af ett folk, i hvars ögon den obetydligaaste känsla uppväger de vig tigaste intressen, och som ätnöjer sig med att sjelf förslafvas, om den blott kan lyckas i att afvända en inbillad förolämpning emo! dess omtöcknade nationalitet.