enden goda frukter skola för landet blifva att af dessa arbeten hemta och att den nu slutade riksdagen således skall värdigt försvara det rum i historien om svenska folkets utveckling, hvilket den kommer att intaga. Under uttryckande af den önskan att enhvar af vällofliga borgareståndets ledamöter måtte 1 sina nyttiga sträfvanden röna framgång och lycka, anhåller ridderskapet och adeln att tortfarande få vara i åtnjutande af vällofliga borgare ståndets förtroende oeh välvilja. Borgareståndets talman yttrade i sitt svar, att af allt hvad vi ega är hoppet onekligen det skönaste. Att man dock äfven irrar sig i sina förhoppningar är menskligt. Att denna riksdag varat längre än man vid dess början kunde förmoda och hoppas är sannt. Emellertid har dock dess arbete varit vä!signelsebringande för fäderneslandet. Flera frågor af den högsta vigt hafva blifvit förda till ett lyckligt resultat och många andra förberedda. Främst bland dessa sätter borgareståndet frågan om nationalrepresentationens ombildning. När afgörandets stund vid en kommande riksdag nalkas, tillförsäkrar sig borgareståndet ridderskapet och adelns upplysta och välvilliga medverkan till denna frågas lyckliga lösning. Sverges största statsmän hafva tillhört ridderskapet och adeln och ridderskapet och adeln skall säkert uti dessa stora minnen finna en ytterligare uppmaning att bringa det stora offer fäderneslandet af detsamma begär. Adelns afskedshelsning till bondeståndet lydde sålunda: Högaktade talman! Så ock samtlige ledamöter af det hedervärda bondeståndet! Den sextonde riksdagen efter införande af vårt närvarande statsskick är nu slutad, och ridderskapet och adeln delar den med längtan blandade tillfredsställelse, hvarmed det föreställer sig att äfven de öfriga riksståndens medlemmar nu, efter fulländade arbeten, åtskiljas, för att återvända enhvar till sitt och egna sig åt sina vanliga sysselsättningar. Mera än fyra och femtio år hafva förflutit sedan begynnelsen af vårt Bmärvarande statsskick, och denna tid är rik på nyttiga lärdomar för den som vill å dem gifva akt. Utan attlåtasig bländas af opröfvade teorierg skimrande glans, eller förledas af egenkärlekens nyckfulla hugskott, byggde detta statsskicks stiftare detsamma å grunden af det bestående, men, fria från den örmätna inbilskhet att tro sig hafva åstadkommit något fullkomligt, eller något som undanröjt alla brister, eller som skulle förmå att förekomma alla olägenheter, voro de synnerligen angelägna att bereda möjlighet för införande af förbättringar i statsförfattningen samt att anvisa medlen och sättet för dessas genomförande på laglighetens och öfvertygelsens väg. Att grunden varit god och fast och att den anvisade vägen för förbättringarnes införande blifvit icke utan framgång beträdd, derom lemnar den förflutna tidens erfarenhet ett ojäfaktigt vittnesbörd, hvilket skall qvarstå lika länge som minnet deraf att det före början af ifrågavarande tidskifte i tvångets fjettrar slutna, utarmade, försvagade, nära Törblödda Sverge sedermera under tidens fortgång blifvit förbytt till ett fritt, starkt och enigt samt i alla riktningar kraftigt inom sig sjelf sig utvecklande land. Under det i flera andra stater papperskonstitutioner, uttänkta af snillrika män, men saknande rotfäste hos sjelfva folken, bortblåsts som agnar för vinden, har hos oss samhällsbyggnaden stått tYRE och skänkt trygghet åt både öfverhet och folk. Det är i skyddet af denna statsförfattning, som äfven vid denna riksdag de många, vidtomfattande och vigtiga ärenden blifvit bragta till slut, hvilka utgjort föremål för rikets ständers handläggning och beslut, och vi skola hoppas attde utförda arbetena skola lända till fosterlandets gagn och till befrämjande af dess allt framgent fortgående lyckliga utveckling. Vid återblicken på det förut omnämnda tidskiftet bjuder emellertid tacksamhetskänslan, lika mycket som rättvisan, att ej förgäta att nästan allt ifrån detsammas början en Iyckliggörande anda hvilat öfver Svea land, om hvilken Sveas skald med i framtiden inträngande siareblick sjungit: Han lyfter de fria I faderlig famn, Gör svärdet till lia; Och frid är hans namn. Det är under dennes beskyddande hägn, som arbetet fått åtnjuta, icke blott sin välförvärfvade ära, utan ock sin välförtjenta lön, och som bättre skötta lagar samt vidgade och nyvunna fält med allt rikare skördar belönat odlarens möda. Nyligen har dock en annan ande börjat sina värfningar äfven på landsbygden. Måtte den ej Tofördelaktigt inverka på det allvar och den ihärdighet, hvarmed under närvarande förhållanden landtmannen måste oaflåtligen egna sig åt sitt yrke, och måtte de, som gifvit okt på den nys företeelsen, ej missförstå dess betydelse, så att de uppfatta den nyvaknade lusten för krigiska öfningar, så som antydande en längtan efter krig! Men om — det Gud afvände! — de moln, som börjat uppstiga vid den politiska horisonten, skulle urladda sig uti en krigisk åska, hotande icke endast att förhärja det välstånd, hvartill landet under långa år hunnit mödosamt höja sig, utan äfven att öfver detsamma bringa annan ofärd, måtte då de skrankor, inom hvilka de ÅA frivilliga krigarne nu begränsat sin verksamhet, bortfalla, och de och allå svenska män för densamma blott hafva ett mål och en gräns — ett älskadt fosterlands försvar! Det är under uttalande af dessa önskningar, som ridderskapet och adeln genom oss, dess deÅ puterade, bjuder det hedervärda bondeståndet ett hjertligt och vänskapsfullt farväl och anhåller om dess fortfarande välvilja och förtroende. Talmannen Nils Larsson svarade: Bondeståndet är höglofliga ridderskapet och adeln tacksamt. Den stora upplysning ridderskapet och adeln besitter har visat en välgörande inverkan på lösningen af de mera invecklade frågor som vid denna riksdag förekommit. Bondeståndet har dervid haft att glädja sig ät den HA Ae som lyckligtvis emellan detsamma och ridderskapet och adeln varit rådande; en enighet, hvilken äfven till stor del haft sin grund i den enighet och den samverkan som förefunnits mellan regeringen och representationen. Vidkommande den vigtigaste af de frågor vi vid detta riksmöte till behandling förehaft, så tillkommer det den upplysta allmänheten att bedöma den och nästkommande ständer att besluta öfver densamma. Måtte också den frid som är så nödvändig för stora reformers afgörande fortfarande få räda och bidraga till afgörandet af denna fråga till hvars lösning bondeståndet utber sig ridderskapets och adelns medverkan, på samma gång det anhåller att fortfarande få vara inneslutet i höglofliga ridderskapets cch adelns vänskap och välvilja. Presföttåndets afskedsdeputation anfördes at biskop Bring som yttrade: Till ridderskapet och adeln: Högvälborne herr grefve och landtmarskalk! högloflige ridderskap och adel! Vid slutet af ett långt riksmötes mödosamma förhandlingar anhåller presteståndet att genom oss sina deputerade få till ridderskapet och adeln framföra sin vördsamma och vänhga afskedshelsning. Djupt känner presteståndet den allvarliga betydelsen af en afskedsstund sådan som denna. Afskedet manar på en gång till sträng sjelfpröfning och varm tacksamhet mot Gud och menniTA oo Jaa nr Olta da rilg. Fire 1