gårdagebiadet meddelat. Riksståndens afskodsbelsningar. Ridderskapets och adelns afskedsdeputatiop anfördes af presiden.en grefve CO. G. Mörner, som yttrade: Till presteståndet: Högvördigste herr doktor och erkebiskop! Samtlige ledamöter af högvördiga presteståndet! Till högvördiga presteståndet får ridderskapet och adeln genom oss, dess deputerade, nu vid slutet af detta långvariga riksmöte framföra sin vänskapsfulla och hjertliga afskedshelsning. Många och vigtiga frågor hafva hos rikets ständer till handläggning förekommit, af hvilka en del varit föranledda af stundens behof eller förnämligast afsett den närmast kommande tiden, men andra deremot äro af en stor och djupt inripande betydelse för landets framtid och dess ortgående utveckling. Att vid behandlingen af dess maktpåliggande ärender olika åsigter understundom förekommit har varit en naturlig följd af sjulfva frågornas icke sällan invecklade och mångsidiga beskaffenhet, men att dessa olika åsigter kunnat fritt söka att göra sig gällande, utan att derigenom alstrats split eller osämja mellan de olika tänkande, utan festmera endrägten emellan de särskilda stånden, särdeles hvad beträffar de flesta frågor af större vigt, snarare derigenom befästats, har varit en af de icke minst värdefulla frukterna af det konstitutionella stateskick, hvaraf landet uti mer än 50 år varit i åtnjutande, och hvilket åt den enskilde representanten icke blott på papperet, utan i verkligheten, betryggar rättigheten att högt och öppet kunna uttala sin mening utan att nedtystas varken af maktspråk ofvanifrån eller af Potelger tedifrån. Icke alla konstitutionella länder — deribland äfven räknade sådana, som understundom af dagens tongifvande för oss framhållits såsom mönster — äro i åtnjutande af denna fördel eller hafva kunnat bibehålla den oförminskad, om de äfven haft sig den tillerkänd, och ej heller hos oss har fördragsamheten städse varit lika stor, som den nu sednast visat sig, men det vill synas att i samma mån, som den medborgerliga anda, hvilken stiftarne af 1809 års grundlag velat framkalla såsom på engång stödjande och hemtande näring från det af dem grundlagda statsskick, vunnit större utveckling och starkare rotfäste hos nationen, i samma mån har äfven hos representationens medlemmar denna fördragsamhet emot andras meningar låtit lättare förena sig med fastheten uti egna åsigter. Denna glädjande företeelse torde i icke ringa mån hafva bidragit att underlätta — ja kanske att möjliggöra — verkställigheten af flera af de stora och omfattande arbeten, hvilka egentligen skola till efterverlden öfverföra minnet af jenna riksdag. Framtiden, som skall skörda frukten af dessa arbeten, tillhör det äfven att bedöma deras rätta halt. Vi inskränka oss till den önskan att de måtte lända till gagn för det älskade fosterlandet. Efter att verksamt och träget hafva deltagit uti riksdagsgöromålen återvända nu det högvördiga ståndets ledamöter hvar och en till sitt, icke för att njuta hvila, utan för att egna sig åt andra dyra pligter, hvilka oaflåtligen taga i anspråk såväl förståndets som hjertats bästa egenskaper, men för hvilkas uppfyllande den enskilde, huru rikt han än oå vara af försynen utrustad, likväl fåfängt anstränger sig, om icke en sannt kristlig anda hvilar öfver och lifvar hans verksamhet. Ridderskapet och adeln önskar det högvördiga ståndets ledamöter all framgång i deras bemödanden för spridande af sann upplysning och befordrande af den kunskap, hvärs frukt uppenbarar sig 1 kristliga dygder, och anhåller ridderskapet och adeln att i det högvördiga atåndets vänskap och förtroende städse få vara inneslutet. Till borgareståndet yttrade grefve Mörner: Högädle hr talman! Samtlige ledamöter af det vällofliga borgareståndet! Till fullgörande af en från gammal god sed härflytande och genom grundlagen jemväl stadgad pligt låter ridderskapet och adeln genom oss, dess deputerade, till vällofliga borgareståndet framföra sin aktningsfulla och vänskapliga afekedshelsning. Den riksdag, som nu är slutad, har varit af större längd än sannolikt äfven de kunnat föreställa sig, som icke delade den vid densammas börjah af fnånga uttalade åsigten, att riksdagsöromålen borde, jemväl utan väsendtlig föränring i den hittills följda arbetsordning, kunna medhinnas under en udrymd af högst fyra månader. Ridderskapet och adeln, stödjande sig vid föregående riksdagars erfarenhet, vågade icke bygga på den lösa grunden af en sådan förhoppning och hyste derföre betänklighet emot antagande af en grundlagsförändring, hvarigenom rikets ständers sammanvaro skulle inom en sådan tidrymd ovi korligen begränsas. Att denna betänksamhet ej saknat skäl är numera nogsamt ådagalagdt, på samma gång en ny bekräftelse vunnits på det redan af gammalt kända förhållandet, att föremål, skådade vid förhoppningarnes förgyllande morgonbelysning, ofta förete ett helt annat utseende än det de sedermera erbjuda, efter det de framträdt i verklighetens fulla dager. Men om denna riksdag varit långvarig, så har detta förhållande till stor del både sin ursäkt och sitt berättigande uti de många och vig!iga ärenden, hvilka tagit rikets ständers tid och verksamhet i anspråk och hvaribland flera varit af en lika vidtomfattande som grannlaga beskaffenhet. Sålunda har genom antagande af en ny strafflag, grundad på de mildare åsigter, som öfverensstämma med vår tids civilsation, den förbättring af brottmålslagstiftningen blifvit, såvidt på ständerna beror, slutligen genom: förd, hvilken, Jänge önskad, under de sednare riksdegarne småningom förberedts, äfvensom ett annat af förändrade förhållanden i afseende på sjöfart och varuomsättning framkalladt lagverk t af icke ringa omfång innefattas uti det afrikets ständer likaledes vodkända förslag till ny sjölag. Att öfver dessa Eller andra rikets ständers arbeten uttala ett omdöme tillhör ej oss, men såvida det allvar, hvarmed ärendena blifvit handlagda och den endrägt som, särdeles i afseende på de vigtigare frågorna, varit mellen riksstånden rådande, kunna anses utgöra någon borgen för framgången af hvad som blifvit utfördt, är anTedninvg till den förhoppning, att i flera hänse