Aftonbladet – 8 december 1863, sida 3

Pastor Bkman och pastor Eymann. Inom litteraturen ha alltid funnits perso ner utan ande och lif, hvilka liksom vampyrer störta sig öfver alla veten-kapens lefvande krafter, för att tillsuga sig litet existens. Det finneg t. ex. ortodoxer, som icke kunna lefva utan att förstöra andra, liksom elden blott är till i det han förtär. En sådan skildrar Jean Paul i por Ey: manns värda person. Hans prestgård var full af råttor. Förgäfves höll ban en-bock, af hvilken han icke fordrade mer än hvad han reden gjorde, nemligen att sprida en stark lukt, hvilken pastorn, Gud vet hvarför, ansåg skadlig för råttorna. Förgäfves hade han med tjära insmort en tillfångatagen. råtta, i afsigt att denna stackars Paria skulle genom sin lukt fördrifva de bättre lottade råttorna. Men ingenting hjelpte. Själslidande, tandvärk och råttor äro ganeka svåra att bli qvitt. Afven om natten bade han ingen ro. Dock störde honom mindre råttorna, som ofta vog höllo fred, än den jagtJust som upptände honom. Hen lyssnade oupphörligt, och var på det hela nöjd när han hörde dem. Ty han bade lust att förarga sig. Och uppriktigt sagdt, kunde han egentligen ej lefva utan råttor. Det är just det egna oeh bedröfliga med en viss orto doxi, att den har ett ständigt begär att förarga sig. Och hur skola dessa ortodoxer trilvas i deras himmel, der det ej fins nå gra kättare? I Göteborgs-trakten fins en pastor Ekman, utgifvere af en i alla afseenden tearflig 8. k. Teologisk Månadsskrift, fylld af gallsprängd intolerans och teologiskt etter, hvilken ej så litet erinrar om förenämnde Eymann. Hen har med sin slumpiga hand sökt direkt och indirekt tjära in hr V. R., som vågat något lyfta på det teologiska täckelset. Långt iirån att ha lyckats afskrämma denne för fattare, har han nu den odrägliga förtreten. alt rödgas se honom offentligen uppträds uti hr Varburgs tidskrift, midt för den retade dominmkanerns näsav Nu är ock all besinning slut. Raseriet her nått sin höjd Eno af de ytterst få enmärkningar i sak, som hr E. gjort mot hr V. R, rör den omständigheten, att hr V. R. mycket uppehållit sig vid Henochs bok, hvilket enlivt hr E. är otjenligt, enär man bör hålla sig till bi beln. Nu vill sig dock icke bättre, än att denna ledsamma Henochs bok är just eite rad i bibeln, nemligen i Jude epistel, der utdrag ef densamma förekomma liksom i Petri bref, ehuru den på fednare stället ej namneligen angifves.