Aftonbladet – 8 december 1863, sida 2

Erkebiskopen af Lyon var, såsom vi redan sagt, den ende, som icke talade för hertigens afresa, och hans mening gjorde slag i saken, I fall alla samtliga varit ense att tillstyrka ett sådart steg, är det sannolikt att hertigen låtit öfvertala sig dertill; men nu fann han sin obenägenhet delad af erkebiskopen. Denne prelat förmenade, att konungen sannolikt icke skulle våga gå till några ytterligheter. Ehuru vankelmodig, lättretlig och hämdlysten denne monark än var, ansåg erkebiskopen honom dock hafva allt för mycken klokhet, för att vilja blottställa sig sjelf genom mord på en person, som var så högt älskad af hela nationen, att säkerligen ett allmänt uppror skulle blifva följden. Detta allt gjorde, att erkebiskopen icke ansåg nödigt, att hertigen brådstörtadt tog till flykten, ehuru någon tids frånvaro från holvet kunde vara nyttig. Detta yttrande motvägde allt hvad de öfriga hade att säga; och ifrån den stunden var hertigens beslut oåterkalleligen fattadt. Hans okufliga mod var sädant, att blott någon enda röst höjde sig för hans qvarstannande, han ansåg sig böra trotsa faran, hellre än att fly för densamma. Sjelf yttrade han emellertid icke något till svar på erkebiskopens tal, utan lät Manderville, bäst han kunde, uppträda deremot. Denne ädling sökte visa, att konung Henrik, fastän både listig och bakslug, dock var längt ifrån hvad man kallar klok. Har man någonsin, frågade han, sett konungen afstå ifrån en nyck, en dårskap, en utsväfninj till och med ett brott, som fallit honom i smaken, äfven om tillfredsställandet af hans önskningar kunde sätta hans tron eller lif i fara? Man hade i detta afseende skäl att likna honom vid en galning, såsom exempel finnas på dårhusen, hvilken, då han fö