Aftonbladet – 7 december 1863, sida 2

fenhet, att han i sanning hade allt skäl at vara på sin vakt. Hertigen hade, i sin egenskap af hofvels stormarskalk, bivistat den kungliga soupern. Måltiden var slut och som, i anseende till julhelgen, föga var att afhandla om statens bästa, hade han redan tidigt dragit sig tillbaka till sina rum, hvarest han i sällskep med Maria af Clairvaut och Carl af Montsoreau njöt en stund af vederqvickelse ifrån de dagliga omsorgerna och bekymren, samt deltog skämtande och glad i ett samtal, som uteslutande vände sig omkring deras gemensamma planer för framtiden. Carl af Montsoreau satt vid hans sida, antecknande åtskilliga småsaker som hertigen omnämnde, och Maria af Clairvaut hade tagit plats fremför dem begge på en låg pall, dit hertigen stund efter annan blickade ned med ett uttryck ef faderlig ömhet, sådan som han egnat henne ända ifrån barndomen. En stilla sorgsen stämning hade kommit öfver bonom, dock utan oro och snarare ljuf än smärtsam. Det var denna känsla af alla jordiska tings fåfänglighet, hvilken emellanåt gör sig gällande hos alla menniskor, äfven de mest verksamma, kraftfulla och ärelystna. Måhända framkallades den vid detta tillfälle at jemförelsen emellan bestyret och anordvingarne för hans systerdotters giftermål samt de allvarsamma och vådliga politiska strider, i hvilka han sjelf var invecklad. Medan han sålunda satt emellan de begge älskande, hördes det sakta klappa på dörren, och hertigen, som förstod att något var å färde, ropade åt den vakthafvande psgen, som var vår bekante Igoati, att komma in. Denne inträdde i rummet och anmälde grefven af Schomberg. Hertigen steg upp ifrån sin plats och,