Carl af Montsoreau höjde nu sin röst för att understödja Schombergs ord och Maria af Clairvaut bad hertigen på det enträgnaste, att han måtte lyssna till den gifoa varningen. Men hertigen endast smålog åt dem och sade: YTyst, tyst, Logåres, ni vet icke hvad ni begär; och du vackra barn, oroa dig icke för min skull. Att vara så der rädd anstår icke en ättling af huset Guise. Kalla dina tjevarinnor och gå till hvila. Du behöfver en lugn och ostörd sömn, för att i morgon kunna, visa dig såsom brud med strålande ögoa och blommor på kinderna. Godnatt, mina barn. Jag längter efter att blifva förmynderskapet qvitt.s Alla invändningar voro förgäfves, så att ingenting annat återstod för dem, än alt draga sig tillbaka, och hertigen blef en stund qvarsittande på sin stol, försjunken i djupa tankar. Hans ögon voro fästade på den midt emot anbragta tapeten, föreställande en vild skogstrakt, hvars särskilda delar endast otydligt framstodo vid det svaga lampskenet. I hast antogo hans blickar ett plötsligt uttryck af oro, förvåning och häpnad. Han förde handen framför ansigtet, liksom för att skaffa sig en säkrare synpunkt, och mumlade för sig sjelf: Förundransvärdt, i sennivg förundransvärdt! Jag ser det ännu. Han sprang upp, fattade lampan och närmade sig tapeten. När ban kommit helt nära väggen, stannade han och sade små!eende: Det var ingenting; huru inbillnin2en ändå kan framkalla besynnerliga synvillor !4 (Forts. följer.)