Aftonbladet – 4 december 1863, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Iusekternas klokbet. I sina Szoologische Briefe meddelar Carl Vogt följande drag såsom bevis för, att insekterna kunna handla med fullkomligt fri öfverläggning. En guldgeting (Hedychrum vegium) lägger sina jeg I det vanliga murbiets (Osmia muraria) bon, hvilka ofta till en betydlig höjd äro anbragta på gamla murar samt provianteras af byggerskan med honung och blomdoft. Denna föda, som biet samlar för sina larver, förtäres i förväg at getingens glupska larver, om det lyckas denne att skaffa sina ägg in i boet. En geting hade upptäckt ett sådant bis bo och var just, gående baklänges, i begrepp att sticka bakdelen af sin Kropp in i cellöppningen och att lägga ett ägg deri, då biet ankom med en laddning blomdoft, kastade sig surrande öfver fienden och grep honom med sina skarpa kökar. Getingen rullade sig efter dessa djurs sätt ögonblickligen tillsammans. Biet sökte förgäfves att såra honom genom det hårda pansaret, men då dess ansträngningar förblefvo fruktlösa, bet det slutligen af getinens fyra vingar vid roten och lät honom derpå alla ned till marken, hvarpå det med synbar ngslan undersökte sitt bo, och då deticke fann något ägg deri, åter flög ut för att samla proviant. Biet hyste utan tvifvel den öfvertygelse, att det hade beröfvat getingen möjligheten att nå boet utan vingar. Denna beräkning höll emellertid icke streck. Så snart biet hade lemnat boet, ruliade den på marken liggande getingen sig upp, kröp i rak linie upp till boet. och lade sina ägg der. — Ett körsbärsträd blef plundradt af myror. För att hålla de objudna gästerna på afstånd besmorde egaren stammen rundtomkring till en tums bredd med tjock tobaksolja, som han hade samlat för detta ändamål. Myrorna, som i skaror drogo uppåt trädet, vände om, då de kommo till deti illaluktande, klibbiga ringen, och de, som från stammen ofvanför ringen ville återvända till marken, vågade icke öfverskrida ringen, utan klättrade upp igen och släppte sig ned till marken från gre-. narne. Trädet var snart tomt Kort derefter marscherade emellertid myrorna flockvis uppför stammen. Hvar och en bar i munnen ett stycke jord, och med den yttersta försigtighet blef den ena klumpen lagd vid sidan af den andra på tobaksoljan, och s verkli, och utbred vä lunda bildades så småningom en g som djuren med stor ifver befästade de, till dess bredden uppgick till c:a en half tum. Nu kunde deras kolonn i säkerhet klättra uppför trädet, som också snart var befolkadt med tjufvar. Gentemot sådana iakttagdlser, säger författaren, små man väl fråga: hvar ligger gränsen mellan instinkt och förstånd? — Naturens nycker. I en viss nyckfullhet öfverlemnar naturen stundom sina rollers utförande i alldeles oväntade händer och låter ofta det ena slaget af individer utföra hvad som eljest i naturens vanliga ordning är pålagdt det andra slaget eller könet. Den omsvrg om ägget och ynglets uppfostran, som i allmänhet är upp dragen åt honkönet, finnes sålunda hos åtskilliga djur icke blott delad lika med mankönet, utan helt och hållet öfverlemnad åt detsamma. Hos Odinshönsen, af vadfåglarnes slägte, har han nen honornas vanliga ringa storlek, gränktigoeh oansenlig färg samt en stor fläck på buken för rufningen, och åt honom ensam är äg ens ut kläckning öfverlemnad, medan den med hannar