Härom uppstod en debatt, hvarunder öfverste Ifazelius förklarade, att hav ej ansåg attstadsfullmäktige borde göras till nåzon direktion för barmhertighetsverk. Den föreslagna pensionen, 200 rdr, vore visserligen en obetydlighet, men det gällde principen. Hr Sehartan afstyrkte pensionen på den grund, att Waliin ej varit någon stadens tjensteman. Han hade lydt under landtmäterikontoret. Bifölle man ifrågavarande pension, så skulle alla i stadens tjenst varande arbetares oförsörjda enkor och barn med lika och till och med större rätt kunna fordra understöd. Medicinalrådet Carlsson hade på de skäl utskottet i sin motivering anfört understödt ansökningen om pensionen, i den öfvertygelsen, att stadsfullmäktige derigenom ej utöfvade större välgerning än som han ansåg vara på sin plats. ilmäktige afslogo den gjorda framå gen om lifstidspension åt enkefru Wallin, Denna fråga föranledde på sidan om sjelfva saken en liten episod, föranledd deraf att hofrättsrådet Almqvist, som är ledamot i beredningsutskottet, uppträdde och förklarade sig ej kunna gilla det sätt, hvarpå beredningsutskottet gick tillväga vid sina utlåtandens afgifvande. Enligt hr Almqvists påstående, undertrycktes minoritetens framställningar, så att endast majoritetens skäl i motiveringen inflöte, hvarigenom stadsfullmäktige ej finge höra de argumenter för h emot som under ärendets beredning uttalats. Såvidt referenten kunde fatta, syftadehr Almqvists yttrande derhän, att han ansåg beredningsutskottet icke böra uttala något bestämdt afeller tillstyrkande, utan endast redogöra för den utredning frågan varit underkastad. Anledningen til denna framställning tog sig hr Almqvist af det nog egna sätt, hvarpå han ansåg att ifrågavarande sak blifvit behandlad. Rådman Weser förklarade sig icke kunna gilla denna åsigt, enligt hvilken beredningsutskottet efter utredande af alla faktiska förhållanden icke skulle ega rätt att framställa något enda förslag. På sådant sätt skulle stadsfallmäktize råka 1 ett fullkomligt kaos. Hr Wallenberg förklarade, att stadsfullmäktiges utlåtande borde, såsom vanligen tillgår vid afgifvande ef sådana, innehålla reciten, motiverna samt tilleller afstyrkande. Huru skulle det annars taga sig ut, om man i ett utlåtande pratade hit och dit. Med majoriteten olika tänkande hade alltid sin rätt bevarad, genom att i reservationer nedlägga sin från majoriteten skilj aktiga mening, såsom h Almqvist nu också gjort. (Slutet följer.)