Aftonbladet – 3 december 1863, sida 2

IR BU BEE PAJER PU Pg ME MT BRT attes dock i ministerrådet till 19.000,000 ubel. Utrikes korrespondens, (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 27 Nov. Då Tyskland inom kort skall, såsom det sanske något förhastadt påstås i tidningarie, bli inveckladt i krig med Skandinavien, vegagnar jag mellantiden, till dess mina oref skola anhållas vid gränsen såsom krigsångar, för att insända en sanningsenlig berättelse om den inre ställningen och förlopet at den parlamentariska fejden. Pressörordningen af den 1 Juni ha vi blifvit jvitt, icke utan en svår strid i receringssretsarne. Herrehuset hade antagit oktrojeringen, representantkammaren hade förkastat len och förklarat den vara oduglig och srundlagsvidrig. Enligt tydliga ordalydelsen i artikeln 63 var förordningen ogiltig genom representantkammarens beslut, hvilket fattades med en ofantligt stor majoritet. Men för hr von Bismarck finnes, såsom man vet, icke någon grundlag. Han satte sig emot författningens upphäfvande och sade ill och med ännu under de sednaste dagarue i förra veckan till flera diplomater, att förordningen skulle förbli i gällande kraft ty regeringen kunde ej framträda afväpnad inför landet. Det kom derpå till häftiga strider uti ministerrådet. Justitieministern grefve Lippe och inrikes ministern grefve Eulenburg voro för förordningens upphätvande och åberopade konservativa juristers i herrehuset åsigt; dessa hade väl ej deltagit i debatten, men förklarade enskildt, att författningen ej längre kunde lagligen bibehållas. Vågskålen svängde ä nu; då begåfvo sig presidenten i högsta domstolen hr von Uhden och grefva Rittberg, som tillhör högra centern i herrehuset, till kouungen och förklarade det vara moraliskt omöjligt att ännu ytterligare binda domstolarne vid förordningen. Konungen insåg slutligen detta och fattade sitt beslut i enlighet med juristernas åsigt mot hr von Bismarcks; bärigenom led denne sitt första betydliga neerlag mot kammerep, Man gjorde honom blott den eftergiften, att den i Staats-Auzeiger den 21 Nov. offentliggjorda förordning, som upphäfver press-ordonnansen af den 1 Juli, förklarade, att den Cmed denna dag upphörde att vara gällande, hvarmed man ville säga, att den i strid med kammarens beslut dittills egt gällande kraft. Detta förklarade också ministåren uttryckligen i en skrifvelse till presidenten Grabow, hvari förordningens upphäfvande officielt tillkännagafs. Kammaren remitterade skrifvelsen till lagutskottet, som kommer att grundligt granska densamma och afgifva ett utförligt utlåtande deröfver. Saken har nemligen sin alldeles särskilda betydelse. Några på grund af ordonnansen indragna tidningar ha efter dess upphäfvande åter utkommit, och jurister äro af den äsigten, att de ega en rättighet till. skauieersätlningstalan mot ministåren, hvilken tslans preskriptionstid först inträffar om fem år. Man skell! således ytterligare få höra talas om denna sak. Kammarens beslut, hvarigenom förordningen den 19 Nov. förklarades grundlagsatridig, hade visserligen kunnat vara ett skäl till kammerens upplösning; man afslöt ju den förra sessionen på det mest obekymrade eätt för den lumpna reglementsstridens skull. Men ministårens plan är nu att först vid någon stor fråga, företrädesv:s i militärfrågan, upplösa kammaren, emedan mån deraf lofvar sig en bättre verkan på valen; för öfrigt har ingen förändring inträdt i ministårens afsigter och uppförande mot kammaren. Ar von Bismarck infann sig nyligen uti kammaren i jagtkostym med blå byxor och grön jagtrock, utan att bevärdiga presidenten med en helsning, hvilket dock de öfriga medlemmarne i den nuvarande ministören göra. Han anser sin ställning fastare än någonsin. Eovgland skall nyligen ba gjort ett nytt krafugt försök att störta vår premierminister, hvarat den nu vederlagda underrättelsen i Indpendance från London, att hr von Bismarck icke skulle sitta qvar i ministåren öfver den 20 Nov., låter förklara sig. Ja, ännu mera. Äfven från ryska sidan skola på samma tid antydningar ha ingått, som iogalunda voro till hr von Bismarcks fördel. Men sedan dess har detta förändrat sig, och blott en stor kris, hvartill för närvarande inga förebud finnas, skulle kunna befria oss från br von Bismarck. Det påstås att icke en gång junkrarna äro fullt nöjda med hans språngartade och äfventyrliga politik, hvilket torde stå i semband med nyssnämnda ryska antydningar. Chefen för militärk binettet, generaladjutanten von Manteuffel, bör smickra sig med förhoppniogen att få efterträda hr von Bismarck såsom utrikes minister. Då vore den öppna militärdigtalurens dagar komna. Men tills vidare skall det troligen förbli vid det hermafroditsystem, i hvilket de nuvarande ministrarne ypperligt förstå att springa junkerpartieis ärenden. Debatten i representantkammaren öfver pressordoanansen var ganska märklig. Herrehuset bade preludierat med de ätventyrligaste utfall mot pressen. Hvilka inskränkta hufvuden som sitta i det höga huset röjde sig åter mycket tydligt under denna diskussiun. Konungariket Preussens kansler, chefpresidenten för den ostpreussiska domstolen, excellensen doktor von Zander skydde ej att inför Europa uttala den dum:eten, att ngen genom pressordonnansen dragits ifrån sin naturliga domare, enär blott förvaltnings