Aftonbladet – 3 december 1863, sida 1

Här har i dessa dagar inom det diplomaj tiska lägret herrskat en ovanligt liflig röirelse. Dansk-tyska frågans alltmera hotande dimensioner hafva uppmanat till allvarliga mått och steg för att förebygga ett krig, som på en gång skulle kunna antända alla de många brännbara ämnen, som öfverallt finnas hopade; den ställning som England borde intaga i kongressfrågan for. drade moget öfvervägande, såvida man ej ville äfventyra att dragas in i förvecklingar, oförenliga med den russeliska fredspolitiken. Den ena ministerkonseljen har derI före under de sednare dagarne följt på den andra, och meniogsskiljaktigheterna inom ministeren hafva framstått så bjert, att det varit stark fråga om att lord Russell skulle afgå och lemna sin plats åt lord Clarendon. Som , bekant är hafva Russell och Palmerston jlänge varit af ganska olika åsigter i den ; yttre politiken, Så t. ex. har lord Palmerjston alltid klandrat Russell för det denne igenom att förklara, det England aldrig skulle I göra ett krig med Ryssland för Polens skull beröfvade sina protester mot nämnde makt all effekt, I amerikanska frågan ville Palmerston att man med största försigtighet skulle undvika att mera favorisera det ena än det andra partiet. Beträffande Italien, så ville Palmerston i motsats mot Russell bibehålla sir James Hudson på sin plats; och äfven i japanska frågan var han af helt olika åsigter med denne. Allt detta kunde nu vara mer än tillräckligt för att åstadkomma den närvarande ministårens upplösving, synnerligast vär man nödsakades komma till debatten öfver en från den engelska synpunkten så vigtig fråga som den, huruvida det kunde vara rådligt att inlåta sig med kej:ar Napoleon på en kongress. Men härtill kom ännu en annan, under närvarande förhållanden ganska skalle gande meningsskiljaktighet mellan lord Pelmerston och lord Russell, nemligen dansktyska frågan. Lord Palmerston var nemligen högst missbelåten öfver att Russell, efter att förra året på ett så i ögonen fallande sätt ha öfvergifvit Danmarks sak, nu med ens vändt sig i vredesmod mot tyska förbundet, För en hvar var det påtagligt att detta lord Russells nya sätt att uppträda stod i den skarpaste motsats till hans famösa depesch från förra året. Och ehuru van man ock är att här i England se de största inkonseqvenser på det politiska gebitet, syntes dock den ifrågavarande inkonseqvensen i lord Russells uppträdande alltför stark för alt under dansk-tyska frågans närvarande ställniog kunna öfverses. Alltså, det var, såsom jag nämnt, under ett par dagar myc ket fråga om att lord Russell skulle lemna sin plats åt lord Clarendon. Och då denne sednare, som representerade England på kongressen i Paris 1856, allmänt anses med mera förtroende omfatta kejsar Napoleons kongressförslag än någon af Englands öfriga statsmän, väckte förhoppningen om ut. rikesportföljens öfvergående i hans hand allmän belåtenhet. Det bör nemligen anmärkas att Napoleons förslag att på en allmän kongress afgöra Europas angelägenheter är här ytterst poöpulärt, och att den närvarande ministeren och dess politik mera representera ett mäktigt adligt parti än det enzelska folket. Efter diverse debatter tyckes det emellettid i mändagskonseljen ha blifvit afgjordt, att lord Russell skulle bibehålla sin plats, och Morning Post skyndade derpå att förklara alla rykten om ministerförändringen ogrundade; något som dock alldeles icke vederlägger den allmänna öfvertygelsen om att den allvarligt varit ifrågasatt. Närmaste följden deraf har nu blifvit, att från Englands sida största hindren uppresas mot den föreslagna kongressen. Väl har drottning Victoria besvarat kejsarens inbjudvingsbref med de lifligaste försäkringar om sitt intresse för densamma; men på samma gång har hon hänskjutit allt till mivistörens afgörande. Denna åter förklarar: att kongressen endast. skulle.ha för afsigt att påskynda ett krig, och att den ej finner skäl att frångå denna åsigt på grund. af ett slags program för kongressen, :som kejsar Napoleon berättas hafva meddelat, och i hvilket uppställdes såsom föremål för kongressens behandling i polska, italienska, dansk-tyska frågorna samt den om Donsufurstendömena. Det återstår nu att se af hvad betydelse Eoglands svar kan blifva för realiseringen af kejsar Napoleons förslag, och om Englands samtycke är en conditio sina qua non. Den artikel i Morning Post, som meddelat det negativa resultat, till hvilket ministåren efter sina trägna diskussioner i ämnet kommit, har mottagits med högt ogillande, isynnerhet af fredspartiets organ Morning-Star, hvilken säger sig omöjligen kunna begripa hvarföre en kongress snarare skall föra till krig än till fred. Detta räsonnemang har också för sig den största opinionen; ty man känner sig alldeles icke öfvertygad af Times, som efter att först hafva i kejsar Napoleons tal sett idel fredstankar, slutar med att anse hela hans förslag dels so . en utopi och dels som en anläggning, under hvilken dölja sig mer eller mindre äregiriga planer och beräkningar. Ehura den polska frågan under. den sednare tiden blifvit skjuten åt sidan, dels till följd at den uppmärksamhet kongressförslaget tilidragit sig, dels till följd af densktyska frågan, fortfara dock i England sym patierona för Polen att gifva sig luft. Så t. ex. har nu i dagarne i London en py meeting egt rum, vid hvilken parlamentsledamäöterna Pope och Hennessy föreslagit, att man skulle uttala sin beundran för polackarnes bjeltemodiga försvar och förklara att Ryssland brutit traktaterna. De kriticerade lord Russells uppförande och uttalade sin öfvertygelse att kejsar Napoleon skulie ha tföretagit ett krig för Polen, derest England velat deri deltaga. Det resultat, hvartill man kom, var att England borde erkänna polackarne som en krigförande nation och att Ryssland borde förklaras förlustig sin rätt Mom