Aftonbladet – 2 december 1863, sida 2

BR Af dagens telegram finzer man, att Preussen håller på att manövrera, för att komma: ifrån det erkännaude af Londoniraktatens förbindande kraft, som det till en början för kems skull måste göra vid förbundsdagen i irening med Österrike. Vid närmare ef iersinnande finner man också ganska lätt, att preussiska regeringen har ett långt större intresse i ett slesvigskt eröfringskrig än Österrike. Först och främst behöfver den mera ett krig, för att komma ur den obehagliga situatioo, hvari den råkat genom det spända förhållandet till andra kammaren; och dernäst vinkar den utsigten, att om det komme till ett krig och detta aflupe lyckligt, Preussen skulle kunna behålla för egen räkning Holstein och BSiesvig eller att i tall det blefve nödigt att der upprätta en tron åt den preussiska major, som nu spelar pretendeutrolen, det bletve mycket lätt att göra honom till en preussisk vasall, som, i likhet med hertigen af Sachsen Coburg, åt Preussen öfverlemnade hela sitt militärväsende, armå, fästningar och hamnar. Preussen kastar nu fram den sofismen, att det erkänner och står fast vid Londontrakstaten endast i den mån som Danmark uppiyller de löften och öfverenskommelser (Vereinbarungen) det gjorde 1851—52 Hvar och en som tager någon kännedom om Londontraktatens innehåll, finner deraf, att Preussens biträdande är alldeles ovilkorligt och icke lemnar ringaste smyghål för en dylik sofistik. Och hvad angår sjelfva dessa Vereingbarungen, på hvilka de båda ty ska stormakterna redan länge sökt stödja sitt sträfvande att få Slesvig inblandadi uti sörbandlingarne, innebära de ingenting som kan lemna ett dylikt stöd. Danska regeringen har icke åtagit sig någonting, hvarken j form af traktat eller konvention; dess utrikesminister har endast uti ep depesch, som afläts i December månad 1851 till preussiska och österrikiska kuabivetterna, omta!at, under det uttryckliga tillkönnagifvendet, att det endust vore ett förtroligt meddelande, huru danska regeringen tänkt sig anordnandet af en helstat, men dervid uttryckligen tillkännagifvit, ait hvarje slags ?schleswigholsteinism? för alltid och definitivt skulle förkastas, samt att anordnandet at Slesvigs ställning i helstaten skedde endast af konungens fria makt fullkomlighet, samt att en helstat endast i sådant fall vore möjlig, att ?man icke gäfve ät de förpligselser, konungen hade ötvertagit såsom medlem af tyska förbundet, en större utsträckning och att förbundet afstode frön hvarje slags kompetensfordran i eller apgående det danska kronlandet Slesvig4. I full enlighet med detta törtroliga meddelande? utfärdades sedermera kungörelsen af den 28 Jan. 1852, genom hvilken helstaten anordnades, och det är icke Danmarks, utan det tyska förbundets skuld, att denna belstatsanordning ej ännu består, ty tyska förbundet har sjelf utbrutit Holstein ur densamma. Danmurk gör derföre ingenting, hvaremot tyska förbundet kan ha det ringaste skäl till anmärkning, då det helt enkelt fortsätter och belästar denna helstatsanordning för DaomarkSlesvig, öfverlemnande åt tyska: förbundet att bestämma i sfseende på Holsteins författnivg hvad det bebagar. Det är glädjande att denna ifråga, som tyskarne gjort allt möjligt för att intrassla, efter den vanlhga sedvanan hos däliga advokafer som försvara en dålig sek, nu börjar bli helt klar, så att heta Europa kan skönja Tysklands fullstävdiga oräitrådighet och dess otillständiga lust till sin pästas hus. Det är också glädjande att den allmänna meningen i Danmark nu allt mera klart uttalar sig för Holsteins fullkomliga frånskiljande och lemnande åt sittöde. Den savot skandinaviska uppfattningen synes mera allmänt göra sig gällande. Både Dag bladet? och Feedrelandet? innehålla artiklar i denna syftvipg. I det sednare uppträder gamle Grundtvig med en längre artikel. hvari bland annat yttras: Man skall nog säga, att konung Christian IX knappast och Tyskland alldeles icke skall gå in på en sådan förlikning, och det ken allt vara möjligt, a:t ingen af dem gör det, utan att först hafva prötvat krigslyekan; men efter en seger, vupnen på det dan ska folkets bekostnad på alla sätt, hvarken kunde eller skulle någon Danakonung väera ult uppofira en tom titel för Danmarks rikes frihet och sjelfständighet, och efter ett känbart nederlag, under tryckning af de vestra stormakterna, skulle äfven Tyskland beqväma sig till att uppgifva sina alldeles grundlösa anspråk på Slesvig eller Sönderjylland. Det bör nemligen flitigt inskärpes, hvad hittills lemnats ur sigte, att Holsteins anspråk på en oupplöslig förbindelse med Slesvig, entingen de stödja sig på löften et Christian I eller Christian VIII eller Fredrik VII, endast äro gifna på grundat Holsteins törbindelse med Danmark, så att, då denna fö bindelse uj phör, af sig sjelt bort falla alla möjliga derpå grundede löfien; detta är så ovedersägligt, att äfven den spets fundigaste tysk skall ha svårt att neka det. Man må fisna det riml:gt eller orimligt att man nå kåda gidar ckall haonväma aiv Hill an sådan