Aftonbladet – 1 december 1863, sida 2

CMen då han har rätt att hålla sig en lif vakt, borde ni icke finna något obilligt deri4,. upprepade drottuingeu. , Ja, lifvakt, lifvakt!4 skrek Henrik med stigande förbittring. Han skall få den, mio mor, han skall få den. Men snart, snart nog skall han icke vidare behöfva den! Med dessa ord vände konungen sig om och skyndade bort, utan att vilja höra hvad enkedrottningen ytterligare kunde hafva att säga honom. Följande en liten vindeltrappa, som blifvit inrättad i slottet, för att underlätta enskilda sammanträden emellan medlemmarne af den kungliga familjen, kom konungen in i ett stort rum eller sal med höga fönster utåt stranden af Loire. Han fann der församlade flera af sina förtrognaste vänner och gunstlingar, hvilka, oaktadt den ynnest han vanligen bevisade dem, med en viss förfäran iakttog det olycksbådande uttrycket i hans ansigte. Och sannerligen, när porasye men kom öfver honom, någon kunde pberäkna hvar slaget ekulle falla, och detta sjorde, utt han ofta i ögonblick af den högsta nöd ej kunde till fullo påräkna de råd oeh den hjelp, eom han väl behöfde. Bjand de närvarande funnos dock någia, vilka, äfven med fora för sig sjelfva, voro veredda att gjuta olja i elden. Marskalken sf Aumont var-den första, som gick fram: ll konupgen och, innan denne ännu yttrat vågot, började att tala till honom med låg öst. Konungen, som häruonder först gick ram och tillbaka i rummet, stannade snart lötsligt, fästade på marskalken sina af vrede Mlixtrende ögon och ropade: Är det möjigt? Emot mitt veto, utan mitt samtycke? Pilltro sig ständerna att stifta lag konunen förutan 79 (Foris. följer )