Aftonbladet – 1 december 1863, sida 2

tyckes inse, då ban icke vidare yrkat derpå Men sedan pi en gäng tillförsäkrat ligar staden Orleans, såsom en dess underpant ett löfte, hvars verklighet hvarken jag elle ni sjelf kan förneka, har ni sökt en undan flykt i det föregifvandet, att stadens nam of misstag kommit att ioflyta i ediktet, stället för Dourlaus, en usel, obefästad by likasom ni trodde det vara möjligt att met ett sådant lumpet knep vilseleda en Lothrin gares skarpa omdöme. Var säker, att Guist skall låta er förr eller eednare umgälla dett bedrägeri. Och hvad bar ni nu sednast fö relagit er? Ni har tvistat med honom on en sak, hvartill ni vet att ban, i ein egen skap af generalissimus, är ovilkorligen be rättigad, nemligen att hålla sig en särskilc lifvakt. Alla hans företrädare bafva haft cr sådan. Detta vore visserligen en småsak om icke ert afundsfulla sinne deruti lyste fram. Det skulle ändå göra ingenting, i fal ni hade rätt; men då ni ou har orätt, så blir er vägran en skywf, och eagen erhålle: sin stora vigt. tcMin mor?, sade konungen i samma tor som förut, fom jag följde edra råd, skulle Guise bhfva konung i Frankrike. Han gör också allt hvad ban kan, för att bringa de derhän. Har han icke för ett par degar se: dan vägrat mig ett anslag, som var alldeles nödvändigt för att upprätthålla rikets och min egen värdighet? Löter han mig icke stå der, såeom en tiggare, utan medel att bekosta hofbållniogen och vaka för min per. sonliga säkerhet? Nej, svarade drottvingen, det är icke han, utan rikets ständer, som vägrat detia anslag. Om jag icke är illa underrättad, har han till och med talat för detsamma hos adeln. Ja, talat! ropade konungen. Men hur