vagn, ön denne man kunde tillfoga mig skada, i fall han blefve min tiende.s uså länge han håller hufvudet uppe, ja! bviskede Villequier med läg röst. Jag vet mer än väl, att ett vildsvin sidrig är farligare än då det bifvit såradt. Samma dystra leende eom förut öfverfor konungens unsigte, men han svarade ej något på Villequiers sista tilltal — måhända emedan han vor för mycket upptagen af a egna tank r, måhända också att Artaus erinträdande : ummet afhöll honom ifrån t ortsätta sa — slet. tHvad, är v. :cdan här tillbaka? 4 frågade sonunpgen. i bör ej hafva hunnit taga mycket reca p : eras förhandlingar; ni skulle hafva dröjt äv en stund, föf att få höra nera.? Det var in ating mer satt höra, ers majesiätX, svarade -rtau. Svartrockarne voro alldeles ovanli i eniga. Hvarenda en hade blifvit märkvä: oigt fredlig till sinnes. Jecke en röst höjde sig för kriget, men alla talade leremot, så att sammankomsten slöts utan st just i detsamma jag kom dit. Något egentligt beslut i saken fattades likväl icke; man endast fann för godt att öfvergå till ett mnat ämne. De uslingarne, de kräken!4 ropade koungen. SNå, hvad anförde de såsom skäl? CAh, skäl tröto dem icke, ers majestät, ortfor tjenstemannen. 4De åberopade att le hade beviljat den ena summan efter den ndra till utförande af kriget emot hugenot-. erna, och sade att de hade tagit sig så lära som möjligt; men: att då ingenting leraf blifvit användt till dessa deras trosienders underkufvande, ville de icke pu ifva ut det ringaste för att bekriga lika ;oda katoliker som de egjelfva.4 Sådana skenheliga skrymtare; inföll koungen, Men hvad sade de om hertigens f Guise frånvaro?4 (Foris följer.)