torde, efter de underrättelser jag kunnat förskaffa mig, tillräckligt ännu återstå honom för att åstalkomma den utlofvade summan. Sjuitiofem tusen kronor! eftersade ko pungen tankfullt. SSjuttiofem tusen kronor! Vet ni min vän, att något sådant har jag icke hört af, sedan vi började bära skägg. Men huru skall allt detta gå ihop med min plan att afstå den kungliga kronan åt Guise?t Ah, alldeles förträffigt, ere majestät?, återtog Villequier. Jag har ieke för afsigt att förskaffa honom hverkeu Frankrikes eller Polens krona; jag unnar honom något högre än så, nemligen odödlighetens krona. Den skall också anstå honom vida bättre än en jordsk. Hans uppåtsträfvande ande söker sitt mål i himlen och, om det berodde af mig, skulle ban snart få vinna detsamma. Dessutom får ers majestät icke glömma, att ert kungliga ord, lika väl som mitt, redan är pantförskrifvet åt den unge markisen af Montsoreau. Konungens ansigte antog ett mörkt uttryck, i det han sade: Vi vilja ee till hvad som kan åtgöras, Villequier. Mitt löfte är heligt och måste hållas. Hertigen. har utsatt bröllopet till morgonen dagen före jul; dock hvem vet hvad som kan hända innan dess. Utom hertigen af Guise finnes ingen som kan göra er förmynderskapet öfver den unga flickan stridigt; och vi hoppas att ej behöfva befara några invändningar från er sida i hvad som angår valet af hennes make. Likväl måste vi iakttaga mycken försigtighet, Villequier; a, den yttersta föreigtighet. Vi få icke synas hafva det minsta intresse i denna giftermålsaffär, ty han skulle då misstänka att något ligger derunder; icke heller få vi öpvet sätta oss emot hvad ban önskar, ty han skulle då bättre vara på sin vakt, och jag ruktar högligen att allt det guld, som fin1es i Frankrike, skulle göra mig mindre