fortfor Villequier, Satt jag i det förra afseendet alldeles famlar 1 mörkret, och i det sednare på sia höjd kan sägas skåda en skymning. Om Savoyens fredsbrott är jag fullkomligt okunnig och känner föga mera om ständernas förbandlingar. eHuru? frågade konungen; har ni icke hört, att man vid riksdagen öfverlägger, huruvida vi ekola försvara oss emot herti gen af Savoyen, eller ej. Presterna äro tillsammans i Jacobinerklostret, adeln befinner sig i domstolspelatset och det tredje sån det på stadshuset, och hvardera på håll visar mycken tvekan, — tvekan i ett ögon blick som detta! Och Guise, generalissimus för rikets armå, är bortfaren ifrån elltsammans, himlen vete hvart! äDjefvulen vet det sannolikt vida bättre, inföll Villequier med ett falskt leende. Emellertid torde hela gåtan få sin förklaring deruli, att hertigen af Savoyen är måg till konungen af Spanien, Nu vet man,-att denne sednare alltid varit hertigen af Guise synnerligt bevågen, och sjelfva påfven lärer någon gäng hafva yttrat, att en Guise al drig hoppar högre, än konungen af Spanien tillåter. Vid min själ och sslighett, ropade konungen, förefaller det mig icke emellanåt, som om den bistre Philip vore mera kung i Frankrike än jag sjelf. Men se der hafva vi underrättelser ifrån det tredje ståndet. Kom, herr Artau, säg oss, hur går det vid riksdagen? Ifrån hvad synpunkt vilja våra goda borgare uppfatta kriget med Savoyen? eDe äro icke mycket för ett sådant krigX, svarade den inträdande tjenstemannen. Chapelle Marteou har med stor häf tuighet uppträdt deremot, påstående att hela fredsbrottet endast var ett plundringståg at några lätta trupper, hvilk: lyckats roffa åt sig ett par tusen kronor, då deremot ett krig med Savoyen skulle komma att medtaga flera millioner. Andra talare hafva klagat öfver de redan trygkende utskylderna och pålagorna samt landets utarmade till