Aftonbladet – 25 november 1863, sida 2

baraste slag, och då han nu stod klädd för att uppträda såsom värd vid en fest, gifven af honom i egenskap af hofvets stormarskalk ovch generalissimus öfver rikets armå, vid hvilken fest konungen sjelf och de förnäm. sta i landet skulle blifva gäster, kunde man svårligen eller, rättare sagdt, omöjligt i hela Europa finna någon, som i ädel hållning eller emakfull drägt kunde täfla med ho: nom. En enda stjerna glittrade på hans bröst, men flera ordenskedjor hängde omkring halsen, svärdfästet var af massivt guld och smala guldbroderier löpte längst efter sömmarne på hans lifrock af grönt sammet. under hvilken, då den vid kroppens rörelser något öppnade sig, framskymtade fodret af enkelt hvitt siden. På handen bar han en stor signetring; hans svärdsbälte sammanhölls ar ett spänne med en enda dia: mant af oskettbart värd, och handtaget till dolken, eom hängde ned vid den högra höften, hade tili knapp en stor smaregd. Han bar ingen hätt, utan haufvudets enda prydnad var !ans långa, lockiga, mörkbruna hår, som föll ned på begge sidor om pannan. Stund efter annan medan han lät kläda sig, eller snarare i hvarje stund, kom någon page, budbärare elier kurir, för alt aflemna bref och rapporter från skilda delar åf riket. Hans sekreterare Pricard etod vid hans sida; men hertigen genomögnade först sjelf alla depescher, hvarefter de öfverlemnades åt sekreteraren, för att aflåta svar eller anbefalla andra erforderliga åtgärder. Ahat, utropade han småskrattande efter att hafva läst ett af brefven. SDetta är en sällsam epistel ifrån min gode vän Hubert de Vins. Jag vet ganska väl att Hubert älskar mig som en broder; men, att döma efter hans sätt att skrifva mig till, tyckes han respektera mig ganska obetydligt, Det finnes ingen benämning, med undantag af kättare eller hugenott, som han icke bestär mig för det att jag förlitar mig på konung Henrik, hvilken i hans ögon är listig och falsk som en katt från Picardiet.