Aftonbladet – 25 november 1863, sida 2

cJag är af samma tanka som Hubertt, sade Pericard efter att hafva tagit del ai brefvet. Det förtroende, hvarmed ers hög. het öfverlemnar sig i konungens våld, blott: stälier er dyra person hvarje ögonblick, lika: som ert lif icke hade något värde, hvarker lör er sjelf, edra vänner eller hela landet. Ni misster er, min kära PericardX4, åter. tog hertigen. Jag förliter mig icke dej ringaste på konungens vänskap. Om der är låtsad eller verklig, gör mig också allde. les detsamma. I det förra fallet skadar der mig ju icke, den tvertom ökar min makt och mitt ioflytande; i det sednare åter, drar jag deraf för tillfället den största fördel, som jag kan, öfvertygad att den ändå ej kom. mer att räcka länge. Jag skall säcva er. hvarpå jag förlitar mig; det är icke på kooungens vänskap, men på hans sunda förnuft. Om jag skulle falla ifrån, så blefve hans egen ställning endast tio gånger sämre än förut, ty jag är den ende som kan hålla honom uppe och förhindra hans totala undergång. Men der hafva vi något nytt igen, afbröt han sig sjelf, då dörren i detsamma öppnades för en neddammad kurir. Låt se — — från Provence. Delta är goda underrättelser, Pericard. Af de två sändebuden, som voro så svåra att komma till rätta med, att jag måste ordentligt göda dem med karp och tryflel till dess att de blefvo sjuka och togo till flykten, har nu blifvit ett par trofasta ligans anhängare, som hvarken låta skrämma sig till affall, eller kunna tubbas med läckra rätter. Om vi endast Jyekades jaga den der nuggormen Epernon ulur sitt bo i Angoumois, så hade vi allting klart för oss, ända till dess att vi stöta på Henriks af Navarra förposter. Men jag ser att Epernon förstärker sig med nya trupper — tillade han, utan att blifva varse en person, som i detsamma inträdde i rummet och liksom till fortsättning af hertigens afbrutna mening, ropade: Trupper, som lika fort skola åter upplösas. Jag har erhållit konungens uppdrag