landet det glada bädskapet, som dessutom ögonblickligen spridde sig åt alla håll. Kl. 5 e. m. samlades riksrådet. Samtliga ministrarne voro närvarande och presidenten öppnade mötet med orden: Jag har sammankallat rådets medlemmar till detta möte på ett ovanligt sätt för att tillmöesgå en önskan af regeringen, hvilken jag tror att vi böra sätta värde på. Konseljpresidenten tänker att göra rådet ett meddelande. Konseljuresidenten yttrade derpå: Det meddelande, jag önskar göra riksrådet, är, att H. M:t konungen uti ett i dag hållet geheimestatsråd genom sin underskrift stadfästat den af riksrådet antagna lagen om konungariket Danmarks och hertigdömet Slesvigs gemensamma angelädenheter. Presidesten, som var mycket upprörd, tog åter till ordet och yttrade: Måtte det af H. M:t konungen fattade beslut blifva till lycka för fäderndslandet, till ära och lycka för konungen och hans hus. Måtte den ansvarsbörda, som konungen äfven påtager sig och må den kamp, ett vigtigt steg alltid måste framkalla i hvarje menniskas hjerta, blifva för H. M:t lättad och belönad genom trofast tillgifvenhet af hans folk, genom en kärlek, som håller ut både i goda och onda dagar. Lefve H. M:t konungen! Nio hurrarop från rikerådets medlemmar och de talrika åborarne beledsagade presidenten3 önskan. Presidenten anmärkte derefter: Jag vill ej i detta ögonblick föreslå att riksrådet skall fatta något formligt beslut ; men det, jag tänker föreslå, skall ock göra ett sådant beslut onödigt. Jag antager att riksrådet känner behof att för H. M:t konungen och H. M:t drottningen uttala de känslor, som lifva det vid tronskiftet, och en tacksägelse till H. M:t för det beslut han fattat, på ett sådant sätt, att vi erxänna detta besluts betydelse och den kraft, hvarmed det fattats. Det finnes tvenne vägar, Avarpå detta uttalande kunde göras: den ena år en adress, men en sådan kräfver förhanmdlin; ich beslut; den andra — hvilken jag äfven vil öreslå riksrådet att följa — är den, som bäst öfverensstimmer med den danska nationens kaakter, emedan den är den enklaste och den, senom hvilken känslorna bäst läggas i dagen. Jag föreslar, att vi skola bedja H. M:t mottaga 88 samtliga, på det vi må kunna till honom ambära våra djupt kända önskningar, och att adet öfverlemnar till presidenten, att vara den, som jag hoppas, opartiske tolken af dess känslor. tJa, ja) Presidenten förklarade derpå att han oföriröjligea skulle vända sig till hofmarskalsen för att genom honom anhålla om audiens för riksrådet samt att ett anslag i sessionssalen skulle underrätta medlemmarne om, när och hvar H. M:t väcktes mouaga dem. Riksrådets audiens hos konungen egde rum i fredags middag. Presidenten framförde riksrådets lyckönskan och tacksäge:se för det af konungen med -afseende på den nya 2rundlagen fattade beslut samt utbragte ett etve för konungen och hans hus, hvilket af rådets medlemmar besvarades med ett niovaldigt entusiastiskt burra. Konungen tacade och yttrade att, hvad hans beslut beäffande den nya grundlagen anginge, så rade sakens vigt kräft ett moget öfverväsande å hava sida, ett öfvervägande, som ju äfven varit af nöden för riksrådet, hvilket i dagar och veckor diskuterat lagen, och der hvarje medlem måste hafva kännt, att en noggrann pröfning var nödvändig innan han afgaf sin röst. Han hoppades att rikscådet skulle hafva förtroende till honom såsom han hade till det. — Efter audiensens lot visade sig konungen med drottningen vid ein sida och omgifven af sina barn uti 2tt fönster för den utanför slottet samlade nöfverskådliga menniskomassan och yttrade: tJag tackar er för den tillgifvenhet I visen nig och min familj. Jag ber er med mig ustämma i ett Gud välsigne och beskydde Danmark 4 Entusiastiska hurrarop ljödo ofver platsen, och med samma entusiasm helsades konungen då han kort derefter lemnade slottet. Från kommunalstyrelserna i provinserna hade, på den från Aarhuus utgångna uppmaningen, 91 delegerade inträffot i Köpenhamn. I fredags middag hölls ett möte uti Hötel Phedix, hvarvid utsågos komiterade för uppsättonde af en adress till konungen, hvilsen adress vid ett på e. m. hållet nytt möte diskuterades och antoge. I lördags f. m. skulle de delegerade samlas för att underseckna adressen och mottaga underrättelse mm, när och hvar konungen ville emottaga densamma. Ett par holsteinska tidningars yttranden angående situationen föreligga. Vi meddela dem här och röna glädje af att finna dem vara dikterade af en trän det hållet märklig rörelse och sorg öfver den älskade landsfadrens bortgång. Altoner Merkur säger: Konungens, det sista skottet på den gamla kuvgliga stammen, oväntade död i ett ögonblick, då förbundsexekutionen förestår hos oss, är en i dubbelt afseende ödesdiger händelse såväl för hertigdömena eom för konungariket och uppfordrar till iakttagande af den lugpa besinring, som vi så ofta berömmas för, samt till undvikande af allt oroligt görande och lätande, så fremt vi ej vilja bli prisgifna åt inre oenighet och en oberäknelig intervenering af främmande makter samt blifva en lekboll för motstridande intressen. I Dapmark vet man också nu hvad man vill och skall handla derefter. Der har man under den nu aflidne konungens regering kunnat glädja sig åt ett tillstånd af iycka och utveckling som knappt någonsin förr, såväl hvad det materiella välståndet som det andliga sträfvandet och det andliga lifvet angår; — ty detta lif tjenar, såsom det för några dagar sedan skrefs till oss, efter ett lyckligt fördt krig och eröfringen (?) af Holstein, till basis för en nationel glädje, hvilken i alla riktningar kommer existensen till godo. Konung och folk, det sednare :enom alla samhällsklasser, kände sig der såsom ett; särskildt bör nämnas att armån står i folkets midt, aktas högt och betraktas och snvävdes endast och allenast i öfverensstämmelse med sitt ändamål — Holstein har deremot kriget ej kommit till godo, och vi kunna i vår tvetydiga ställniog och utan säker hållpunkt minst glädja oss af en så gynnsam författning. Desto mera kräfves derföre besinning och passionfribet samt att vi i politiskt hänseende håila oss till hvad vi hafva, först och främst till förbundsdagen och derpå til