Aftonbladet – 23 november 1863, sida 2

ingen annan önskan än att få följa med den nådiga fröken på heanes flykt. Jag har icke lust att längre stanna qvar hos den elake abben.4 Må så vara4, återtog Carl af Montsoreau. Var bara tyst, skynda dig och kom ihog, att vår resa icke får upphållas för nägons hvila eller hvad det vara må, innan vi kommit i säkerhet.4 Frukta ej för mig4, svarade flickan. Mitt enda bemödande skall blifva att bereda fröken all den beqvämlighet jag kan åstadkomma. Den unge grefven hade medfört en liten stege, med hvars tillhjelp Maria af Clairvaut och hennes tjenarinna snart lyckades komma öfver vallen ned i den vid stranden fastgjorda båten, hvilken af Carl och en man, som han medfört, sköt ut från land, medan en ung gosse hade fatiat styret. Du har väl noga gifvit akt jå alla stenar och grund, under det att du rott uppför strömmen? frågade Carl af Montsoreau, som jemte den andre mannen i båten började ro med hvar sin år. Ja, fullkomligt, svarade gossen, som var vår bekante Iguati; och båten tramgled hastigt, ömsom öfver en slät yta, ömsom mellan brusande bränningar, uten att af något hämmas i sin snabba fart. Maria satt tyst i midten af båten, nära in till honom, som ver henne så dyrbar. Begt ges hjertan voro för fulla, för att de skulle varit hågade att tala, men de sågo på hvarandra med ofrånvända, ömma och trofasta blickar. Blott ett och annat ord vexlades dem emellan med dämpad röst, till dess efter ett par timmars färd, vid en krökning af floden, Carl af Montsoreau gaf tillkänna, att han lyckats finna ett lämpligt landningsställe närmare än Jarna, dit han föret ämnat begifva sig med båten. De gledo in i en liten bugt, hvarest syntes ett par låga kojor och några ryttare, som tyck: tes hålla vakt vid stranden. Maria af Clairvaut blickade med oro upp