Aftonbladet – 23 november 1863, sida 2

framstod för hennes forskande öga tydligt och bestämdt såsom midt på ljusa dagen. Hon lyssnade uppmärksamt och såg sig noga omkring, men ingenting förmärktes, som kunde ingifva henne oro. Med kloppande hjerta trädde hon ut på terrassen, hvarifrån hon med ett modigt eprång hoppade ned i trädgården. Hon lyckades häruti utan att göra sig någon skada och närmade sig långsamt, och försigtigt till floden. sÅr det ni?4 hördes Carl af Montsoreau med dämpad röst fråga från andra sidan af den vall, som var uppkastad emellan träd gården och floden. 4Jat, svarade Maria, men huru skall jag kuona komma öfver vallen?t Ienan dock denna fråga hann besvaras, märkte hon skuggan af en person, som plötsligen stod bredvid henne, och uppgaf ett qväft rop af förskräckelse. Det var dock ingen annan än densamma flickan som fört Carl af Montsoreau till henne under en. munks förklädnad; och då han nu, oroad af Marias rop, kom upp på vallen, såg han henne och den unga tjenarinnan hållande henne med ena armen omkring lifvet, medan den andra höjdes i luften med en åtbörd som bjöd tystnad. Ni har illa belönat min välvilja för er, sade flickan i en hviskande ton. Jag har blifvit strängt bannad och hotad för det att jag lemnade den. der munken tilliräde till er. Nu vill ni fly och lemna mig i sticket, för att blifva antastad eåsom er medbrottsling,. Sök icke att hindra eller uppehålla oss sade Carl af Montsoreau äfvenledes med låg röst. SFröken vill och måste lemna detta ställe, och all förföljelse vore förgäfves, ty det finnes ingen annan båt på floden här i vår närhet, än den som jag. medfört. Det bästa du kan göra är således att tiga och ej låtsa om någonting. Se här har du venningar att trösta dig med. Flickan sköt tillbaka hans hand och sade: Behåll edra penningar, min herre! Jag har