som i Paris, der vi återfunno hvarandra endast för att på nytt åtskiljas. Hvarken hertigen af Guise eller jag sjelf hafva ännu kunnat förklara huru detta gick till; fortfor Carl af Montsoreau. Det var ett-afskyvärdt bedrägeri, sade Maria af Clairvaut. Då jag den olyckliga dagen följde elter enkedrottningen, men i folkhopen blef skild från henne, tilltalades jag af en tjenare i Guisiska husets livr som erbjöd sig att föra mig in i palatset genom en bakväg från den bredvid löpande sidogatan, der trängseln var mindre. Jag följde honom utan att misstänka något, till dess att jag vid sjellva gatbörnet kände mig gripen af starka armar och med våld kastad in i en vagn som, oaktadt mina rop om hjelp. förde mig skyndsamt derifrån. Jag införde3 till en början uti ett hus i någon afsta dens sflägsnare delar, men sedan mina för följare, ibland hvilka jag bemärkte er broder och abbån af Boisguerin, tycktes blifva i sin tillflyktsort hotade med avfall ifrån folket på gatan, förde man mig till Villequier, i Hvars våld jag. sedermera befunnit mig till dess att abben nu återigen tyckes hafva öfvertagit sollen af fångvaktare. Men se, der kommer flickan fram till oss. Vi måste skiljas, måtte det endast vara för att snart åter råkas. j lickan hade nu kommit så nära, att hon kunde höra hvad som sades, och sedan Carl af Möntsoreau med högtidlig röst förmanat Mario att lägga hans ord på hjertat och tilllelat dem begge sin välsignelse, drog han ig långsamt tillbaka sammma väg som han kommit, medan de återvände till sina rum slottet. Kort före midnatten syntes Maria af Clairaut, insvept i en mörk slöja, för att blifva å litet bemärkt, som möjligt, öppna ett af lottsfönstren, som ledde ut till en terrass, cke mång. fot upphöjd öfver marken. lånen lyste klart å de omgifvande förenålen, så att allting, med undantag af den lats som beskuggades art sjelfva byggnaden,