SUbyStenes OCh den prad al UtveccKHNOg hvarpå vi nu finna henne ligger detj visserligen otaliga luckor och dunkla ställen; men vi upptäcka åtminstone en fortlöpande kedja, en utvecklingslag, ett framåtskridande, Åder ailt seammanhänger och der hvartenda moment bar sin förklaring i ett föregående. Men stannar väl vårt Bistoriska vetande här? Ega vi ej något medel att framtränga till en period då planeten Jorden ej fenns till? Vi ega det i astronomien, som förflytter oss från den blotta planetariska åskådningen till en synpunkt der jorden endast är en individ bland en samling af individer. Med astronomiens tillhjelp lemnar vetenskapen jorden, omfattar universum och lyckas göra sig en föreställning om huru jorden tillkommit inom solsystemet; ty utom allt tvifvel bar planeten jorden ej alltid haft sin särskilda tillvaro; hon är en lem af en större kropp; hennes tillvaro såsom individ har haft en början. Laplaces Systeme du mande är historien om en för jordisk epok, verldens historia före planeten Jordens danivg eller. om man så vill, historien om jorden i dess förhållande till solen. På den punkt dii vi nu med vära betraktelser hunnit är också i sjelfva verket verldens historig ingenting enoat än solens historia. Den lilla atomen, som skilt sig från den stora centralmassen omkring hvilken han rullar, är eu kuappaet ekönjbar punkt. Ni har på elt segrande fält bevisat mig, att vår planets If i sjelfva verket har sin källa i solen, att all kralt är en metamorfos af solen, att den växt som ger näring åt våra härdar är megasinerad sol, ett lokomotivet iler fram under påtryckningen af den solkraft som sedan århundraden slumrar i stenkolsformationena underjordiska lager, att hästen hemtar sin styrka af växter, som sjelfva äro produkter af solen. Låtom oss då ej mera tala om planeten Jorden: det är en blott atom; talom i stället om denna stora, i en viss trakt af verlderymden belägna kropp, omkring hvilken de små från honom lossnade drabanterna gravitera. Innan religionen hann så långt i utveckling att hon lärde att Gud är idealet och det absoluta, det vill säga utom veriden, fanns det blott en enda kult som var förnuftig och vetenskaplig, och det var solkulten. Solen är vårt moderland och vår planets särskilta gudomlighet. Den oberäkneliga följd af ärhundraden, som skulle erfordras för att apgifva tidslängden af de revolutioner som skilt ulla de nuvarande planeterna från colmassan, har ingenting som bör afskräcka oss. Milliarder af sekler stå till vårt förfogande. Den oändliga tiden ligger framför 088 och ingenhends af dess otaliga elementer bar eaknat händelser. Den inskränkta synpunkt, från hvilken man vonligen betraktar naturen, är deuv förnämsta orsaken till att det för de flesta tänkare är i så omöjligt att på ett stort och truktbärande sätt uppfatta verldens historia. Men är då solsystemet sjelf evigt? Kunna l! vi ej lemna det bakom 0ss och tränga ännu i längre fram? Vi kunna det utan tvifvel,j: emedan den siderala astronomien lär oss, l: 4 att solsystemet endast är en omärklig punkt i rymden, ett system bland tusentals dylika systemer. Om vi också ej ega några underrättelser om solens begynnelse, hart denna begynvelse icke desto mindre måst j. ega rum. Nebulosorna, Vintergatan äro käl-; lorna till denna mycket gamla historia, men i vötvervinerliga svårigheter tvinga oss, tyl: värr, att här stanna. När astronomien hunnit till dessa afstånd, förmår hon endast framstamma afbratna meningar, och om hennes vittnesbörd vore det enda vi hade att tillgå, skulle vi nödgas tro, att solen vore den yttersta punkt dit vetenskapen förmådde framtränvga. Bortom henne skulle vi blott känna en sak, den nemligen att solen ej är den enda af sitt slag, att det ges andra solar, som utan tvifvel äro af samma nator och underkastade samma lagar som den vi känna. Det är här som er kemi med sin allt öfverglänssnde fackla kommer till vår bjelp. Många små fakta ha redan länge låtit forskarne ava, att de i rymden kringspridda kropparne innehålla samma beståndsdelar i! som vårt eget klot. Bunsen och andra, som i ni känner bättre än jag, ha bevisat dennaj. stora sanning: solene kemi är densammaj! som jordens, solens enkla kroppar äro desamma som vår planets. Dermed OPPRöT kemien att, såsom geologien, vara en blott i: jordisk vetenskap: hon är en vetenskap som j! utan all fråga beherrskar bela solsystemet och hvars välde högst sannolikt sträcker sig ännu längre bort. Hafva Bunsens upptäckter äfven nägon tillämpning på, fixstjernorna? Jag vet det ej, men den storartade analogi, som i öfrigt råder emellan dessa stjernor och solen, ger anledning att förmoda att kemien, sådan vi känna henne, äfven på dem har sin tillämpning. Med anåra ord: kemien gör oss bekanta med antesolariska tilldragelser, låter oss framtränga till en period af historien då åtskilnaden emellan verldssystemerna ej fanrs, ätminstone ej i vissa trakter al rymden. Hvad är då väl kemien efter denna uppfattning? Historien om verldens äldsta period, historien om moleculen. Tror ni ej, att moleculen, liksom elltling, skulle kunna vara en frukt af tiden, att hon är resultatet af en mycket långvarig bildningsprocess, af en agglutination som under milliarders milliarder af sekler oaforutet fortgått? Huru här med än må förhålla sig, är det dock tyd-! ligt att kemien föregår astronomen, emedan ; hon gör 038 bekenta med lagar och en ut-1; veckling som äro äldre än himlakropparnes t s l ( 1 RNA RAR individuella tillvaro. Med hennes tillhjelp störta vi oss ut i rymder, der det hvarken finnes planeter elier eolar; vi lemna bakom os8 den sgolariska perioden och äro nu helt och bållet ione i den moleculära. Kun-j1 na vi ej tränga ännu längre fram? Ni yttrade en dag till mig: Den meka-ls niska fysiken är änou äldre än kemien. Vijt förflyttas af henne till en verld, som är cammansatt af rena atomer eller, rättare sagdt, af krafter, som sakna alla kemiska egenskaper. Meckaniken herrskade ensam i detta ursprungliga tillstånd, då allt hade ett och samma utseende, då ingen särskild individualitet fanns till. Har det väl funnits en verldsålder, då materien på detta sätt 3 AA HM ke AR mr