Aftonbladet – 21 november 1863, sida 2

hennes tårar ännu flöto, åtföljdes de dock icke vidare af några snyftningar, om suckar fortfarande uppstego ur hennes bröst, hotade de icke, såsom tillförene, att qväfva henne Det är förunderligt huru, då vi äro intagne af sorg, allt hvad som utgör yttrivgar af plidje och fröjd, tjenar att föröka och för ittra lidandet. Sådant som eljest obemärkt går oss förbi, -uppfattes då af de yttre sinnena med en plågsam noggrannhet. Lärkans qvitter uppe i skyn, en på andra sidan om strömmen vandrande bondgosses muntra hvissling sårade hennes öron, likt det värsta missljud, och då en stund derefter ljudet af en flöjt lät höra sig på icke långt afstånd, kände hon sig så obehagligt störd, att hon var nära att återvända till eilt fängelse. Dock innan hon hunnit många steg ifrån stranden, stannade hon åter plötsligt. Flöjtens toner härrörde uppenbarligen icke från någon af landtfolket, icke heller var melodien al dem som förekommer ibland dessa. Instrumentet handterades. af en skickligare och mera öfvad person och sjelfva musiken igenkändes af henne såsom en ita liensk visa, den hon erinrade sig hafva hört sjungas af Carl af Montsoreau. Hvarföre stannade hon? Hvarföre lyssnade hon till dessa ljud? Var det hopp och tröst, eom de intalade henne? Anade hon, att de stodo i någon förbindelse med honom, som hon förlorat? Hon vis te det icke sjelf; men en oförklarligt ljuf känsla intog hennes hjerta, och ännu sedan flöjten tystnat, stod hon qvar på samma ställe, väntande att musiken skulle fortfara. Flöjten lät dock icke mer höra af sig. stället började en klar och behaglig röst att sjunga: sUnga flicka, gråt ej så Bannlys sorgen ur ditt hjerta! Englar nära kring dig stå, Skyddande mot qval och smärta. Himlablommor i sin famn Bära de, att jorden gifva, Fröjd och tröst är deras namn, Egnade att sinnet lifva.