Aftonbladet – 21 november 1863, sida 2

— Såsom ett prof af sionesstämningen i Köpenhamn förl. tisdag, anföra vi följande ur Feedrelandet för samma dag: Den otåliga ifver, hvarmed man har affordrat öfverpresidenten (motsvarande öfverståthållaren) i Köpenhamn konungens svar på koramunalstyrelsens adress, visar tydligt att spänningen i sinnena icke är mindre i dag än i går. Man kan icke undra derpå. De känslor, af hvilka allmänheten är uppfylld, äro de ädlaste och bästa och göra en all heder; vore man kall och liknöjd skulle man göra sig förtjent af förebråelse. När å ena sidan konungen såeom konstitutionel regent fordrar rätt att besinna sig, så kan denna hans rätt icke bestridas; man kan blott förundra sig öfver att han kan behöfva i detta fall begagna sin rättighet, och man måste beklaga om han begagnade den längre än som är oundgängligen nödvändigt. Men det måste vara, icke all. mänhetens, men hans ministrars sak att göra konungen uppmärksam på när statens behof icke medgifva ett längre uppskof och, ifall denna deras föreställning skulle biifva fruktlös, att då undandraga sig ansvaret derför genom att draga gig tillbaka. Vi tro icke att någon i denna stund har rätt att tvifla på att ministrame skola göra detta; ett sådant tvifvel skulle i alla händelser stå i strid mot det förtroende som sllmänheten otvifvelaktigt hyser till dem efter deras sednaste handling och som kommunalstyrelsen äfven har medelbarligen uttalat. tDerföre hålla vi före att patriotiska demonstrationer för ögonblicket äro ej blott öfverflödiga, utan till och med skadliga Man drage sig till minnes haru lugnat och passande Köpenhamns befolkning förhöll sig i Mars 1848 och huru denna hållning blef framställd af våra fiender, så att halfva Eu ropa länge trodde att vi med väld hade tvungit vår konuog till att vara Danmark trogen och skänka det friheten. På samma sätt skulle äfven de mest lagliga och oskyldiga demonstrationer nu blifva missförstådda och missbrukade. Derföre, ju mera hotande och full af fara vårt fäderneslands ställning är, desto oförsvarligare skulle det vara att försvåra den genom steg, som i detta ögonblick icke skulle vara berättigade och icke äro nödvändiga. Man bör komma ihåg attriksrådet är samladt, att värnandet af rikets sjelfständighet och konstitutionella frihet rättmätigt tillkommer det, om någondera delen någonsin skulle hafva någonting att befara och att ifall det som man mest fruktar skulle hända, nvemligen att sanktion blefve vägrad å det antagna grundlagsförslaget, skulle riksrådet hafva ovilkorlig skyldighet att öfverväga hvilka åtgärder som då blefve att vidtaga. Att understödja och uppmuntra folkrepresentationen genom sitt lifliga deltagande, sin outtröttliga vaksamhet och sitt hedrande bifall, det är den roll som under närvarande förhållanden är i främsta rummet allmänhe ten anvisad, och som han, i förlitande på dess sunda förstånd, goda takt och varma fo sterlandskärlek, äfven hoppas att den skall låta sig nöja med.4