Aftonbladet – 21 november 1863, sida 2

Sorgen är en jordens son; Qval och mörker honom dana. Hoppet kommer ofvanfrån, Glad dess röst och ljus dess bana. eHvad kan meniogen vera med detta? frågade Maria af Clairvaut sig sjelf. BSånen tycktes vara ställd till henne och orden ämpade på hennes egen belägenhet. Men rösten, så vidt hon kunde bedöma, hade hon icke hört någonsin tillförene. tKan man hafva bedragit mig?4 fortfor hon i sina betraktelser. Ar det möjligt att abben och markisen, för att befrämja sina onda planer, hafva uppdiktat den underrättelse, som så djupt sårat mitt hjerta? Ack nej, hon vågade icke hoppas det. Abbån hade uti sitt eget inneslutit ett ifrån Paris nyss bekommet bref, hvaruli den sorgliga nyheten meddelades, och detta bref, sora derjemte rörde sig omkring andra dagens händelser, hade allt utseende att icke vara understucket. Kunde den sång, hon hört, möjligen hafva syntes egnad åt henne endast genum någon af dessa besynnerliga tillfälligheter, hvilka komma oss att antoga såsom verkligt, hvad som i sig sjelft icke alls finnes? Hon beslutade sig attsöka visshet häruti, och ropade med så hög röst, som hon kunde: 4fvem är der? Åt hvilken är denna sång ämnad? Det tycktes dock som om hon icke lyckats göra sig förstådd, ty samma röst, som nyss sjungit, hördes endast fråga: Är det någon der, som kan höra mig? Ja, ja, ropade hon ifrigt. Jag hör er; svara miglX tVälan, hör vidare, fortfor rösten, hvarefter en ny sång Uppstämdes. Dei var en romans om en riddare, som dragit ut till det heliga landet, och han3 hbjertas dam, som hemma i sin ensliga borg sorgsen räknade de dagar och månader, gom förflöto under hans frånvaro. Då kom plötsligt med hemvändande korsfarare nyheten om hans död, huru han yid Jerusalems portar var fallen för en otrogens lans. Den unga bor-9