Aftonbladet – 19 november 1863, sida 3

enda ord med omedelbart afseende på den förlust hvarom hon då nyss förut blifvit underrättad, men allt hans tal var stäldt i öfverensetämmelse med henneB sorgsna sinnesstämning, och den enda önskan han uppgifvit såsom anledning till sitt besök, hade varit att få veta om han kunde göra något för att bereda henne tröst eller törströelsc. Hon hade till och med funnit sig ej kunna undgå att tecka honom för hans visade uppmärksamhet, fastän hans bärvaro icke kunde vara henne annat än högst oangenäm. Slutligen då han var beredd att gå, hade han yttrat sin ledsnad att nödgas anmäla hos henne ett annat besök, hvilket han fruktade skulle ännu mera än hans eget falla henne olägligt. Den unge markisen af Monteoreau, sade han, vil! icke längre förneka sig det nöjet att se er, och ni vet huru omöjligt det är att förmå honom afstå ifrån något som han önskar, ehuru gerna jag skulle velat bespara er det obehaget att träffa en person, hvars sätt att se och bedöma den sednaste beklagansvärda olyckan är sä väsendtligt olika med ert. SAck, jag ber er, låt honom ieke komma hit!4 ropade Maria af Clairvaut, fåtminstone icke nu i denna förskräckliga stund. Hans åsyn är mig alldeles outhärdlig.4 Jag frukter att det är omöjligt, fortfor abbån. SJag skulle hatva velat gifra mina högra hand för att hindra hans besök, men han stod ej ett öfvertala. Emellertid vill jag ännu en gång försöka mitt bästa, fastän jeg har föga hopp om framgång.4 Med dessa ord tog han afsked och lemnåde henne allena. Den unga flickan hade, såsom vi redan sagdt, derefter begifvit sig till trädgärden för ett få ostörd öfverlemna eg åt sin smärta och sina tårar, men hon hade förut vidtagit det försigtighetsmåttet att tillsäga alla busets tjenare att hon var opasslig och icke kunde taga emot besök af någon, utan öpskade vara allena. (Forts.)