Aftonbladet – 19 november 1863, sida 2

sökte i barmena efter den dolk, hvaraf han, efter hvad vi tillförene sett, ganska skickligt förstod att göra bruk; men han fick i stället tag i flöjten, och innen han hunnit gripa det längre in förvarade vapnet, såg han en qvinnogestalt skymta förbi dörren till det näst intill belägna rummet. En blixt ef tillfredsställelse flög öfver hans drag. Hans harm tycktes vika för en annan mäkigare känsla; han drog sin hand tillbaka och tillropade endast abben: Herre, vi ljuger! Min stackars mor har icke förtjent den benämning pi gifver henne. Med dessa ord vände han sig om och ville gå; men ebben, son: syntes ångra hvad han firat. bad honom stanna och sträckte vänigt ut sin hand emot honom, i det han sade: Gosse, du vet icke..6 I detsamma afbröt hap sig dock sjelf. Nej, nej, jag kan icke; elaka tungor skulle få för mycket att prata om. Hör på min gosse, fortfor han i dot att han öppnade sia börs och tog fram några guldmynt, du har förlorat din herre, och tyckes vara i små omständigheter. Tag det här, förse dig med bättre kläder och skaffa dig någon ny tjenst.4 Men gossen kastade på honom en föraktlig blick, sköt guldet ifrån sig och ropade: Jag vill icke taga emot något af min moders belackare. Han skyndade med dessa ord ut på dörren, och.abben såg efter honom med ett uttryck af sorgsen oro, medan han försjönk i djupa tankar; dock snart återvann han sin sjelfbeherrskning och sprang upp i det att han ropade: Jag är just en narr! Gående fram och tillbaka på golfvet, fortfor han sålunda alt tala till sig sjelf: Det är nu icke tid att dröja längre. Den unga damen börjar finna sig i sin belägeuhet. Om jag också något uppskrämde henne med min företa häflighet, så tyckes hon numera ej hafva deraf bevarat i sitt minne något annat, än kännedomen om den gränslösa kärlek, som jag hyser för hende, och sådant kan i och för sig sjelft aldrig miss.